Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

någonting helt annat, än en dagligen och s5tundligen under åratal fortsatt undervisning, och emedan man blir olämplig icke blott genom att vara för dålig, utan ock genom att vara för god för en sak, så följer af den gjorda iakttagelsen ännu på långt när icke, att monitörerna äro på sin plats mindre lämpliga eller att deras verksamhet ändamålsenligast borde öfvertagas af mognade lärare, som skulle kunna verkställa bättre, hvad af de förra verkställes sämre. Man tänke sig blott en sådan grundsats genomförd, som att, emedan mästares arbeten öfverträffa alla andras, ingenting borde få göras annars än al mästare: hvad blefve följden? Tydligtvis den, att ganska litet hunne verkställas, att mästarne mycket snart skulle utledsnas, ja! inom kort upphöra att finnas till (ty i brist på tillfälle att under bildningsperioden någonting företaga kunde inga nya uppstä), och allting finge sedermera blifva ogjordt. Men, invänder hr M., ofta händer, att en monitör icke kan det, hvaruti han skall undervisa. Menas härmed en absolut eller allt för stor okunnighet i ämnet, så är det blott ett klander mot den enskilde lärare, som uppflyttat och använder en slik momtör, men drabbar icke monitörsväsendet såsom sådant; menas åter endast en brist på fullkomlig kunnighet i saken, så erinra vi, att en sådan okunnighet, långt ifrån att vara ett fel, tvärtom bör finnas ej blott hos hvarje skolbarn, som utan oförrätt mot det egna bildningsbehofvet må kunna användas till monitör, utan äfven hos hvarje lärare, så vida han skall vara rätt på sin plats. Väl torde detta påstående i mångens öra klinga som en ytterst hård paradox; men hvar blefve eftertankans värde och forskningens förtjenst, om de sanningar, den uppdagade, aldrig kunde innehålla någonting annat, än hvad en tanklös hop redan på förhand antagit för riktigt? Hr M. har sjelf påmint om den vidsträckta giltigheten af det till ett ordspråk vordna docendo discimus, och vi tillägga, att just på tillämpligheten af denna sats beror för läraren möjligheten att omfatta sitt ämne med det hf och den deltagande värma, som för undervisningens framgång är så väsentlig, men som icke kan fortfara längre, än ull dess undervisningen begynt röra sig inom gränser, hvilkas hela område läraren redan allt för noga uppmätt och för ofta genomvandrat, för att ännu kunna bevara hoppet om att der ytterligare finna jämväl någon ny naring för sin egen ande. Man kan, om man vill, beklaga detta förhållande, men man kan icke ändra det; och ätven beklagandet är icke möjligt för någon annan än den kortsynte och oädle, som hvarken insett det djupa sammanhanget mellan allas sanna väl eller lärt sig akta menniskorätt och menniskövärde. En fri personlighet äger aldrig lof att nedsättas till en blott machin, ett blott medel för främmande ändamål; det är människans oafhändliga rätt att i hvarje sin verksamhet, denna må för öfrigt huru mycket som häldst afse något visst, högre eller lägre, samhälles tjenst, dock tillika vara sjelfändamål för sig sjelf: m. a. o. hon har alltid till sin högsta uppgift att förverkliga sin eviga ide, sitt väsende; och man får aldrig fordra, att något moment af hennes utveckling i tiden skall till denna uppgift förhålla sig hinderligt eller fullkomligen främmande och betydelselöst. Men härmed är ju ock vår ofvanstående paradox tillfyllest rätttärdigad? Oss åtminstone synes den slutfoljden klar, att hvarje lärare bör vara tillen viss grad okunnig isitt ämne, emedan ingen bör fåtillstadigvarandeuppgiftattmeddela en så beskaffad undervisning (docere), som icke längre kan i något