Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

den af okunnighet i sitt ämne. Det enda man kunde befara, vore tilläfventyrs, att okunnigheten tvärtom torde alltjamt törblifva större, än uppdraget fordrar och medgifver; men de ifrågakommande så enkla ämnenas redan antydda mechaniska och handgripliga natur bör till fullo aflägsna äfven denna farhåga, emedan det i följd deraf måste vara latt både för barnet att sorvärfva den erforderliga kunskapen och för läraren att med säkerhet utrona dess förhandvaro, innan uppflyttningen ifrån lägre till högre cirkelordning medgitves. Kan alltså läraren genom att på behörigt sätt öfvervaka den nämnda uppflyttningen förvissa sig om monitörernas duglighet för det afsedda ändamålet, så är dermed också gifvet, att de öfriga barnen måste af monitörernas verksamhet i sanmng kunna draga allt vederbörligt gagn. Ty hvad hr M. ännu häremot anmärker om barnens obenägenhet att lyda en så föga öfverlägsen kamrat, som en monitör, är blott en af dessa onödiga griller dem litet frisk luft och solljus borde vara tillräckliga att förjaga. Barnet vet allt för väl eller får åtminstone snart veta, att den egentligen lydnadskräfvande häri sjelfva verket ingenstädes är någon annan eller ringare än läraren, hvars befallande vilja lika mycket förpligtar monitören att bandleda, som de öfriga att skänka monitören uppmärksamhet; är åter barnet, såsom gunås! lätt nog kan hända, olydigt mot sjelfva läraren och lärarens kända vilja, så är detta en sak för sig, oafhängig af monitörsväsendet. Monitörens rätta uppgift består, med ett ord, icke i att göra sig ,lydd (eftersom detta i grunden måste komma ifrån annat håll); men deremot består den så mycket säkrare i någonting annat, näml. i konsten att göra sig förstådd och fattad eller sätta sig i intellektuel vexelverkan med sin cirkel; och för den uppgiften lärer ingen kunna tänkas bättre egnad än en sådan, Bom jämte det nödiga lilla försprånget i en eller annan specialkunskap besitter fördelen att i allt öfrigt, i språk, åldersvanor, lynne och uppfattsattningstätt befinna sig på alldeles samma ståndpunkt med barnen. Ja! det är för denna uppgift till och med af väsentlig vigt, att ingen känsla af lydnadsoch beroendes-förhållande, utan i stället en anda af obesvärad frihet och jämlikhet gör sig gällande inom cirkeln. Ty lydnadskänslan är så litet någon organ, hvarmed man tillegnar sig kunskap, att den sastmera i sin omedelbarhet utgör ett hinder deremot. Den är näml. såsom sådan en blott passivitet, en hämnivg, ett tillbakatryckande af den lydandes sjelfständighet ; kunskapstillegnandet åter är nödvändigtvis alltid en aktiv yttring af lärjungens sjelfständighet, en hans fria sjelfverksamhet; hvarföre ock den rätta undervisningskonsten består i ingenting annat an förmågan att i en bestämd riktning lo oka fram denna sjelfverksamhet. Detta sker åter bäst derigenom, att undervisaren för egen del framstår såsom tjelsverksam åt det åsyftade hållet; hans exempel smittar då lärjungarna och framkallar deras täflingslust. Men täflingslusten förutsätter hopp och uppstår eller näres alldrig hos den förtviflande: ingen fortsätter försöket att springa kapp med den, som straxt ifrån början vinner for stort försprång; men deremot lifvas man till fördubblad ansträngning, så fort skymten af ett segerlöfte vinkar. Hade hr M. betänkt allt detta, så skulle han förstått, att det icke är så farligt, om monitören då och då begår ett fel, och att icke allt är i grunden illa, som för en ytlig betraktelse ser illa ut. En uteslutande ,,tilltro till sin mästare är ingen lärjunges bästa egenskap; långt framtidsdigrare är benägenheten att säga med Tegners