Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

icke satt foten utom husets tröskel sedan jag kommit dit — knappast någonsin vågat mig utför trapporna. Men dock var min stackars, min kära, min så trogna Amante liksom förvirrad denna sista afton; hon talade beständigt om de döda, hvilket är ett dåligt tecken för de lefvande. Hon kysste dig — ja! det var du, min dotter, min älskling, som jag bar under mitt hjerta bort från din faders forfärliga slott — jag kallar honom din sader för första gången och skall kalla honom så ännu en gång innan ag slutar — Amante kysste dig, ljufva barn, välsignade lilla hugsvalerska, som om det varit henne omöjligt att upphöra dermed. Och derefter gick hon, ännu lefvande. Två dagar, tre dagar förflöto. Den tredje aftonen satt jag inom mina riglade dörrar, modan du sof vid min sida. Någon gick upp för trappan, och jag kunde veta att han ämnade sig till mig, ty våra rum voro de öfversta. Han knackade. Jag vågade icke andas. Han talade och jag hörde att det var den gode doktor Voss. Då smög jag mig till dörren och frågade: — Är ni ensam? — Ja, sade han med ännu lägre röst, slåpp in mig! Jag öppnade och han var lika ifrig som jag att stänga och regla dörren. Derefter kom han fram till mig och hviskade sin sorgliga be