Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

skaffenhet var oss obekant; men hon ville icke tillåta mig det, min fru var en så förnäm dame. — Och sof i samma rum som mina pigor, fortfor värden. Vi trodde i morse att frun aof, men när klockan var nära elfva bad jag kammarjungfrun begagna min hufvudnyckel och gå in i hennes rum. — Dörren var icke reglad utan blott stängd. Och bär fann jag henne — död, eller hur, win herre? — med ansigtet mot hufvudkudden och hennes sköna hår hangde oredigt; hon ville allrig låta mig fästa upp det, emedan hon då, som hon sade, fick hufvudvärk. Sådant hår hon hade! sade kammarjungfrun, i det hon lyfte upp en ång, gyllene fläta och lät den åter falla. Jag erinrade mig Amantes ord föregående fton och slöt mig tätt intill henne, Emellertid undersökte doktorn litet under sängkläderna, hvilka värden dittils icke låtit näson rubba. Läkaren drog ut sin hand den var mdeles blodig, och omfattade en kort dolk, kring vilken en bit papper var lindad. — Här har en illgering blifvit begången, ade han. Det döda fruntimret har blifvit mörladt. Denna dolk var rigtad mot bennes hjerta. derefter satte han på sig glasögonen och läste wvad som var skrifvet på det blodiga papperet, huru dunkelt och otydligt det blifvit: Nummer Ett.