Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

M. med stöd af det bekanta docendo discimus, att dessa verkningar kunna vara af stor nytta för monitörernas kuns kaps odling, men på samma gång ganska farliga för deras sodlighet, emedan monitörsbefattningen så lätt alstrar öfvermod, herrsklystnad, inbilskhet, öfversitteri, maktmissbruk (hvarföre icke äfven uppblästhet, stolthet, högmod, förtryck m. m.? Men äfven dessförutan erinras vi ovillkorligen om Ciceros ord: Heec est copia verborum, tot nominibus dicere posse, quod omnes uno vocabulo superbie appellamus!), orättvisa, besticklighet, karakterslöshet m. m.. Då man nu vet, att qui prosicit in litteris et deficit in moribus, pius deficit quam proficit (den som gär frumät i kunskaper, men tillbaka i sedlighet, går i sjelfva verket mer tillbaka än framät), så lärer med fasthällande af hr M:s premisser den rätta slutbehållningen äfven för monitörerna sjelfva icke kunna betraktas annorlunda än såsom skadlig och i följd deraf allt monitörsväsende böra totalt förkastas. Hr M. med sin egna logik är dock så långt ifrån att komma till detta resultat, att han uttryckligen beklagar de föräldrars och målsmäns förblindelse, som icke inse den stora nyttan för ett skolbarn att få tjenstgöra som monitöroch antyder äfven framgent, att frukten i det hela blir icke skada, utan gagn. Har han nu, säsom vi säkert tro, rätt i detta sista, så följer naturligtvis, att satseu om de skadliga moraliska inverkningarna icke kan tillerkännas samma giltighet, som den om kunskapsvinsten (hr M. för sin del ger likväl bägge satserna summa giltighetsgrad; men då denna emellertid är den vlott problematiska, så har han egentligen genom ingendera sagt någonting, som duger för ändamålet). Också är det icke blott i sig orimligt, att ett skattvärdt medel till kunskaplig förbättring skulle så gerna draga med sig moralisk försämring, utan hela den förespeglade moraliska vådan låter ock med säkerhet afböja sig genom en ganska enkel utväg, hvars förtjenst i detta hänseende hr M. sjelf, då han känner till och omnämner sjelfva saken, icke skulle kunnat undgå att varseblifva, derest hun ej för tillfället råkat hafva sina tankar inhysta 1 nattmossan. Utvägen består deri, att monirörsskapoet göres icke fast (häftande vig några få och ständigt summa personer), utan rörligt, d. v. 8 gående i tur meilan alla de barn, som hunnit öfver skolans lägsta stadium, så att hvar och en biir i sin ordning (sin särskilda dag) monitör för en cirkel ur näst läagre stadium och endast undantagsvis kommer att på sin monitörsdag förbigås, neml. när särskilda orsaker, såsom visad försumlighet eller tillbakagång i kunskuper, dertill föranleda. På sådant sätt upphör tydligen för monitörerna hela den moraliska taran at ofvermod m. m., hvarom hr M. talat, och endast det hälsosamma står qvar. Visserligen dömer hr M. helt anuorlunda. Han påstar, att det rörliga monitörsskapet, långt ifrån att undanrödja olägenheter, tvärt om i väsentlig mån upphäfver de omtalade fördelarna af monitörsväsendet ty det blir då ej längre en hederssak att bli utnämnd till monitör och den deraf förväntade eggelsen och uppmuntran försvinner. Men hela detta räsonnemang beror på en nästan obegriplig tankeslummer. De omtalade fördelarna inskränkte sig i sjelfva verket till en enda fördel, neml. kunskapsvinst, och denna fördel, hvars inträdande icke härleddes ur nägon särskildt tillskapad Åeggelse och uppmuntran, utan endast och allenast ur grundsatsen docendo discimus (genom att undervisa andra vinner man sjelf kunskap), kau alltså följdriktigt icke försvinna, så länge den grund är qvar, ur hvilken han antogs skola härflyta; mer denna grund, som var sjelfva undervisningsgöromålet (docendo), qvarstår äf