Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

Så hamna Chaufseurerna sig. Låt oss gå vår väg, sade jag till Amante. o, låt oss aflägsna oss från detta rysliga ställe! — Vänta litet! sade hon. Blott några minuter till! Det blir bättre. Genast började alla uttala sina misstankar mot den ryttare, som ankommit sent föregående afton. Han hade, sade de, gjort så många frågor rörande den unga dame om hvars högmodiga beteende alla talade, då han kom in. De talade om henne då vi gingo ut; ban måste derföre ba kommit in strax derefter; och först sedan han fått höra allt hvad de visste om henne, bade ban talat om den affar, som tvang honom afresa i daggryningen och öfverenskommit både med värden och stalldrängen om att han skulle få nyckeln till stallet och inkörsporten. Kortligen, alla trodde sig veta hvem mördaren var, redan innan den embetsman ankom, som doktorn efterskickat, men orden på papperet väckte en allmän fasa. Hvilka voro Chanffeurerna? Detta visste ingen; någon af bandet kunde till och med vara inne i rummet, hörande hvad som yttrades och bestämmande nya offer för hämnd. I Tyskland hade jag icke hört mycket talas om detta förfärliga röfvareband, och jag bade icke bekymrat mig mera om de historier jag ett par gånger hörde i Carlsruhe än om man talat om varulfvar. Men här der de huserade lärde jag känna all den for