Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

stod den franska kammarjungfrun gråtande och gestikulerande. — O, madame! om ni blott lätit mig bli inne hos er! O, hvad skall baronen säga? I denna väg fortfor hon att utgjuta sig. Förhållandet var nyss upptäckt; man hade trott att hon varit trött och derföre sofvit så länge till några minuter förut. Stadens läkare var efterskickad, och värden bemödade sig förgäfves att upprätthålla ordningen till hans ankomst. Han gick då och då omkring bjudande sina gäster bränvin i små bägare och drickande sjelf. Gästerna voro samlade der liksom tjenstefolket på gården. Slutligen kom doktorn. Alla veko undan för honom och afvaktade orden, som skulle gå öfver hans läppar. — Se der! sade värden. Denna dame kom i går jemte sin kammarjungfru med diligensen. Helt visst var hon en förnäm dame, ty hon ville ha eget förmak. — Hon var fru friherrinnan von Roeder, sade den franska kammarjungfrun. — Och var svår att göra till lags ifråga om qvällsvard och sängkammare. Hon var frisk ehuru trött, när hon lade sig. Hennes kammarjungfru lemnade henne ensam. — Jag bad att få sofva i hennes rum, då vi voro på ett främmande värdshus, hvars be