Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

våra, har bidragit att befria mänskligheten från andligt och lekamligt förtrycke, samt varit ett af de medel, försynen beredde mänskligheten till dess upplysning och förädling. Slutligen erkännes, att jämväl den härvarande vexelundervisningsskolan, tack vare dess utmärkta lärares nit och skicklighet, är en verkligen god skola, som i många hänseenden kan mäta sig med våra öfriga skolor. — Så långt de på historia och erfarenhet grundade omdömena! Men nu kommer hvad vi för beqvämligheten att hafva ett namn kallat den spekulativa betraktelsen, d. v. s. den, der hr M. hufvudsakligen vill med anlitande af den egna tankekraften sluta sig till, hvilka frukter som i följd af methodens eget väsende böra af methodens användning stå att skörda. Detta väsende eller det mest utmärkande i vexelundervisningsmethoden utgöres, såsom bekant, af monitörssystemet, och ur detta, menar han, härflyter knappast någonting annat än bara vådor och skadeverkningar. Enhvar kan dock på förhand begripa, att antingen hr M:s hithörande slutsatser eller ock hans forut anförda historiska omdömen måste vara falska. Ty ett ondt, som tillhör en saks sjelfva väsende, är just dertöre ifrån saken oskiljaktigt; och de skadebringande verkningarna af monitörssystemet, derest de verkligen vore theoretiskt nödvändiga och icke tilltälliga eller blott inbillade, skulle följaktligen på intet vilkor kunna undgå att i all vexelundervisning göra sig praktiskt gällande och dymedelst upphäfva hela giltigheten af det åt tordna och nuvarande vexelundervisningsskolor tilldelade berömmet. Ötver rättmätigheten al detta sista äro vi här icke i tillfälle att utöfva någon sjelfständig koutroll; men äfven oberoende derat kunna vi se, att hr M:s spekulativa satser äro falska. Först och främst äro de näml. redan inom sin egen krets ofta i ögonskenlig strid med hvarandra. I början nämnas såsom skattvärda foretraden, dem alla skolor böra söka att ifrån vexelundervisningen tillegna sig, den oaflåtliga sjelfsysselsåttning och noggranna ordning, som måste göra (alltså nödvändigt gör) sig gällande i hvarje skola med vexelundervisningsmethod. Längre fram heter det deremot: af tio monitörer träffar man knappast en, som har nog allvar och ihärdigbet att ordentligt undervisa — — och när läraren vänder ryggen till, är hela cirkeln sysselsatt med helt annat än läsning. Följden häraf är ytlighet, slarf, vana vid lättja och okynne. Hvilketdera skall man nu tro? att woaflåtlig sjelfsysselsättning och noggrann ordning äro oskiljaktiga ifrån methoden eller omöjliga att med den förena? — På ena stället framhålles, att monitörssystemet måste beröfva läraren hvarje väsentligare inflytande på undervisningen, så att barnens sjalsodling och kunskaper blifva till mycket ringa del hans verk; men längre tram får dock den utmärkte lärarens nit och skicklighet uppbära hela törtjensten deraf, att vexelundervisningsskolan i arbetshuset kan mäta sig med våra öfriga skolor. Hvilkendera satsen bör man hålla för den riktiga? — På ena stället gäller det förunnade tillfället att besalla såsom ett nyttigt medel att ilära sig lyda; kort efteråt åter stämplas det såsom farligt, emedan det så lätt alstrar öfvermod, herrsklystnad, inbilskhet, öfversitteri m. m., således raka motsatserna till den utlofvade lydaktigheten. -— På ena stållet synes förordadt att till monitörer taga håglösa och okynniga barn, emedan sådana osta iblifva bra lärjungar genom att sjelfva få vara lärare; annorstädes åter klagas öfver användandet af sådana monitörer, som ej -hafva nog allvar och ihärdighet att ordentligt —————