Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

igenkännande. Han, som kommit in, lät djuret höra två eller tre ljud och förde det sedan ut på gärden. Amante sprang till fönstret så vigt och ljudlöst som en katt. Hon såg ut men vågade icke yttra ett enda ord. Vi hörde den stora porten till gatan öppnas — en paus för uppstigandet, och hästtrafvet hördes snart ej mer. Då kom Amante tillbaka till mig. Det var han! han är horta; sade hon, och åter lägo vi skälfvande och darrande. Denna gång insomnade vi och sofvo mycket länge. Vi väcktes af ljudet af många snabba steg och orediga röster; alla tycktes vara vakna och i rörelse. Vi stego upp och klädde oss och när vi gingo ned sågo vi oss omkring bland den skara menniskor, som var samlad på gården, för att förvissa oss om att han icke var der, innan vi vågade oss ur stallet. Så snart man blef oss varse, störtade två eller tre menniskor emot oss. — Har ni hört? — Vet ni — att den stackars unga damen — ack, kom och se! och så fördes vi nästan ofrivilligt öfver gården och uppför hufvudbyggnadens breda trappor in i en sängkammare, hvarest den unga sköna, tyska damen, som aftonen förut varit så behaglig och stolt, låg blek och orörlig — ett lik. Bredvid