Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 1

Om sollkskolefrägan. Af N. W. Ljungberg. Det är icke undertecknads mening att försöka slita alla tvistigheterna mellan kämparne för den ena eller andra folkskolemerhoden, utan endast att granska ett at Herr C. J. Meijerberg till härvarande solkskolestyrelses protokoll atgifvet yttrande, som finnes meddeladt i Handelstidningen för den s:de sistl. November. Visserligen erinra herr M. i ett sednare nummer at Göteborgs-Posten, att han icke haft ringaste del i Handelstidningens åtgärd att voflentliggöra utlåtandet, samt tyckes på grund derat (om också ej med uttryckliga ord) fordra, aw det sistuamnda borde vara fredadt från kritik. Detta är dock en åsigt, hvari vi ej kunna instämma. Så snart anförandet blifvit till folkskolestyrelsens protokoll öfverlemnadt, ägde det just derigenom redan en offentliig karakter samt kande och kan utan fornärmande af något slags grannlagenhet när som häldst göras till söremål tör offentlig kriuk. När nu dertill kommer, att yttrandet dels behandlar ett i sig sjeltt allmanvigtigt ämne, dels härrör från en man, som icke blow i egenskap at mångårig toreståndare för en enskild läroanstalt sorvärfvat pedagogiskt anseende, utan ock — hvad Handelstidningen med rätta betonat — innehar officielt förordnande att vara inspektor för tolkskolorna i norra delen at detta stitt, så blir kritiken tydligtvis icke blott tillåten, utan jämval i mer än vanlig grad påkallad. Utlåtandets ändamål var att uppgitva tilllyllestgorande grunder för hr M:s forkastelsedom öfver ett af lektor Blomstrand inom tolkskolestyrelsen väckt förslag om att inrätta en ny vexelundervisningsskola i Haga, efter monstret at den i arbetsoch försörjungshuset befintliga. Genomläser man emellertid hr M:s anförande, så finner man med en viss öfverraskning, att det alldeles icke motsvarar detta andamål. Det är nämligen en sjelfklar sak, att ingen förmår afgöra det relativa företräder mellan olika slags skolmethader, utan att tormligen jämföra dessa methoder ur samtliga de synpunkter, som för bedömande at deras värde och ändamålsenlighet äro våsendtligen viguga. Men i stället sör att törst uppsoka och tastställa sådana allmängiltiga synpunkter och sedermera uppdraga en derpa grundad Jämlörelse mellan de stridande skolmethoderna, vegifver sig hr M., förgätande att bevismngokonstens reglor äro helt andra än poesiens, på äkta Homeriskt vis genast midt ibland sa kerna, sysselsätter sig hela vägen igenom allenast med den ena af de ifrågavarande Jämförelselederna, näml. med vexelundervisningen, och blandar slutligen, äfven hvad denna ena beträffar, loford och tadel om hvarandra på ett sätt, att det enda klara, som efter lyktad genomläsmng qvarstår för betraktaren, ar att det slut, hvari hr M. stannat, icke ar genom utlåtandets innehåll rättsärdigadt. Hr M:s satser om vexelundervisningsmethoden utgå ifrån två olika betraktelsesatt: det ena historiskt eller empiriskt, det andra mera spekulatift. Dessa bagge betraktelsesätt har han icke lyckats på något sätt försona; ty det ena ger märkvärdigt nog ett så alldeles motsatt resultat mot det andra, av ur den historiska synpunkten erhålles idel dagrar, ur den spekulativa åter snart sagdt idel skuggor. Hvad blir alltså behållningen af det hela? På den historiska vägen finner hr M., att folkundervisningen mycket befrämjats genom vexelundervismngsmethoden samt att alla tolkbildningens vänner stå till densamma i stor tacksamhetsskuld. Donna method har möjliggjort inrättningen af folkskolor under tider, som för dylika företag voro mera oblida än