Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 1

Göteborgs museum börjar så småningom att så de tomma rummen syllda af expositionsartiklar. Det går smått, men, som man ser, väl. En märkvärdig tröghet visar sig hos de industri-idkande och sabrikanterna att begagna sig af detta ypperliga tillfälle för att exponera sina sabrikater. Likaså tyckes ej allmänheten genom besök veta att uppskatta den storartade inrättningen, så som den förtjenar. Ty att omkring 100 personer dagligen under de första nyhetsveckorna besöka mus6et, kan ej kallas för något storartadt i en stad med otver 40,000 invånare. Att den hittills rådande tomheten i den industriela afdelningen medverkat härtill, torde ej kunna förnekas; men man tar troligen ej heller fel, om man vågar påstå, att beloppet af inträdesafgiften äfven här har sin del. När man lyckats realisera en så storartad ide, som Göteborgs museum, hvilket är ämnadt att, på samma gång det blir en plats, der man kan veta till hvem mån skall vända sig för att bäst få utfördt hvad man i industrielt afseende önskar förfärdigadt, äfven blifva ett allmänt bildningsmedel, såväl för industriidkarne som synnerligast för massan af folket, bör man fullfölja denna id och sedan man lyckats hoppa öfver hund, äfven söka hoppa öfver svansen. Att fastställa mimmiafgiften för intrade till en summa, för hvilken en arbetare kan få sig ett middagsmål, synes ej vara öfverensstämmande med den ide, på hvilken museet är bildadt. En tredje sort inträdesbiljetter, lydande å högst 10 öre, borde finnas; men dessutom borde musset vissa timmar, helst söndagen, då arbetarne äro lediga, gratis hållas öppet. Med säkerhet skulle ej årskorten derigenom komma att minskas, snarare ökas. Ått basera någon större inkomst på inträdesafgiften, måste helt och h llet anses såsom en förvänd princip; snarlik den, att förse museet med en mängd dyra utländska tidningar förrän man har tillgång till något läsekabinett. Hufvudsaken ar att allt i tid ställes så, att allmänheten fattar intresse för och förtroende till företaget, eljest är och blir det ett dödfödt foster. Göteborgs frivilliga skarpskyttekår har under veckan fått sig en ny befälhafvare utnämnd sedan den förre, majoren Hagberg vid Bohusläns regemente, såsom boende i Uddevalla ej ansett sig kunna lemna kåren den ledning och tillsyn han önskat, Den nyutnämnde, löjtnaten von Holten, var endast uppförd i andra rummet å förslaget, och denna utnämning torde derföre vara så till vida egendomlig, att K. M:t troligen för första gången användt sin rättighet att till öfverbefälhafvare för en frivillig skarpskyttekår förordna en annan, än den som af kåren erhållit första förslagsrummet. Vi säga ej detta derföre att vi klandra utnämningen; kåren har nog tydligt visat det stora värde den sätter på den utnämnde befälhafvaren genom att, oaktadt hans ungdom och lägre grad, uppföra honom å andra förslagsrummet. Man bör äfven hafva allt godt att hoppas af hans befäl, då han är en insigtsfull officer och dertill boende på platsen, hvilken senare omständighet i många fall är en nödvändighet. Stadens andra frivilliga kår, brandkåren, synes ej hafva så lätt att få sig en chef, sedan den förut under tiotal af år bepröfvade brandmästaren fått chefskapet öfver den ofri villiga brandkåren. Redan har man valt en person i hans ställe, hvilken afsagt sig den svåra befattningen, och tankarne lära nu vara mycket delade, hvarest man slutligen skall finna den rätte. Vi hafva till och med hört uppgifvas, hvilket dock företaller otroligt, att man skulle börjat kasta sina blickar utom kåren, för att få sig den behöflige chefen. Bland den mängd uppgifter öfver förra — NONE NE 6n?bw7ä 3—