Göteborgsposten – 11 januari 1862, sida 1

Smedjan läg i en liten byggnad vid vägen. Jag märkte att hammarens taktmässiga slag upphörde, men Amante hade varseblifvit anledningen dertill. En ryttare hade kommit till smedjan, stigit af och ledt in sin häst för att låta omsko den. Smedjehärdens breda, röda eld hade satt Amante i stånd att igenkänna ryttarens ansigte, och hon fruktade att det skulle hända, som verkligen kom att inträffa. Efter att ha vexlat några ord med smeden följde ryttaren denne in i köket der vi sutto. — Skaffa, min snälla hustru, denne herre en bägare vin och litet bröd. — Hvad som helst, min fru, hvad som helst, som jag kan äta och dricka här medan min häst skos. Jag har brädtom och måste vara i Forbach i qväll. Smedens hustru tände sin lampa; Amante hade bedt henne göra det fem minuter dessförinnan. Huru tacksamma voro vi icke för att hon icke redan efterkommit vår begäran. Nu sutto vi i skymundan låtsande att sy men kunde knappt se. Lampan stod på spiseln, bredvid hvilken min man, ty det var han, stod och värmde sig: Snart vände han sig om och såg sig omkring betraktande oss med samma grad af intresse som de liflösa möblerna. Amante satt, med ansigtet vändt mot honom och benen i kors, lutande öfver sitt arbete och hvisslande i låg ton. Han