Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

Sveriges ångfartyg ander förl. året voro 203 st. med en sammanräknad styrka at 9,332 hästkrafter. År 1850 funnos endast 67 sådana fartyg, men hade 1856 ökats till 147 st., hvarefter tillökningen utgjorde 18 st. år 1857, 14 de båda följande åren och 10 år 1860. Af fartygen egde 22 st. hvardera 100 hästkrafter eller derutöfver, men endast 4 öfver 150, neml. Lubecker-Svea 260, Chapman och Svea 180 hvardera samt Bore 160. Mord. På skogen Kartäåsen utanför Lidköping skall, enl. Skara Tidning, hafva blifvit funnet liket efter mördade vestgötehandlaren Abrahamsson. Knifven, hvarmed han mördats, lärer ännu funnnits qvarsittande i kroppen och den olyckliges mund var tilltäppt med en näsduk. En person, skäligen misstänkt för medvetande om mordet, är häktad i Lidköping. I katekesläsningsfrågan är det, säger Jönköpingsbladet, betecknande att numera till och med tidningen Väktaren förklarar Luthers lilla katekes, på hvilken eljest de flesta, som tänkt och yttrat sig i ämnet, eå envist hålla, alldeles olämplig till religionsundervisningsbok för barn. Från Norrköping berättar stadens tidningar, att stadens politieborgmästare hos magistraten väckt förslag att, sedan stadens fångar d. 1 nästk. Nov. komma att intagas i cellfängelset, hvarigenom stadssoldaterna blifva öfverflödiga såsom fångvaktare, forena stadsoch brandvakterna till en militärkår, som skulle hafva till åliggande att patrullera om nätterna, servera handsprutor o. s. v. Förslaget är öfverlemnadt till vidare bearbetande af dertill utsedda komiterade. — En värskild mantalskommissarie, hvilkens befattning hittills varit förenad med stadskassörens, skall tillsättas med en årlig lön af 1,000 rdr; likaledes skall en andre stadsläkare tillsättas med årlig lön af 750 rdr. Silfvermedaljer för medborgerlig förtjenst att i högblått band med gula kanter bäras å bröstet, har K. M:t tilldelat häradsdomarne Samuel Svensson i Wemmenhult, Henrik Hansson i Hiunared, Sven Andersson i Rosendahl, Anders Gustaf Hubinette i Gryttby, f. d. riksdagsfullmäktigen Jöns Månsson i Klagstorp, Fredrik Wikström i Herrnäset och Carl Eberhard Carlsson i Grythyttehed. Svenska litteraturen synes, säga Helsingfors Tidningar, under de senaste 10 åren ha återhemtat sig från den afmattning, som var så märkbar vid den tid, när de stora skalderna slocknade bort och liberalismen drog nästan all uppmärksamhet åt politik och tidningar. Naturvetenskaperna med Fries och Nilsson; den spekulativa forskningen med Ignell; historien med Fryxell och Carlsson; fornforskningen med Dybeck och Holmberg i spetsen, samlade kring sina fanor unga och nya namn, som lofvade framtid. Poesien försökte åter stränga den brustna lyran; bland mycket sorl förnummos ock rörande välljud: de friskaste i den gamle Sehlstedts visor, de kraftfullaste i Talis Qualis, manliga sånger, de täckaste i Thekla Knös hemidyller och Sanders ,fallande stjerna. Malmström tiger; v. Braun gick under i svårmod; den ädle veteranen von Beskow fortfar att med ungdomsvärme rista namn efter namn, lefnad efter lefnad i litteraturens tideböcker, och Adlersparre lägger i dessa taflor lesvande färger. Undertiden har man den vackra och lifvande anblicken, att se konstnärer och diktare utgå från sjelfva konungahuset, och samtidigt riktas svenska litteraturen årligen med förtjenstfulla öfversättningar af utlandets äldre och nyare mästerverk. Romanen synes ha blommat ut i Sverige; den har sett sin mest lysande period i Onkel Adams och tre snillrika qvinnors: Fredrika Bremers, Sofi von Knorrings och Emelie Carlöns tidigare skapelser ; den utbreder sig nu med mattade vingar i ändlösa boktitlar af Marie Sofie Schwartz, men tager också den, sin skada igen uti värderika öfversättningar. Reseskildringarne taga ny fart: Lind af Hageby m. fl. förstå att fängsla sina läsare. De förut mycket vårdslösade ungdomsoch barnböckerna få deraf ett friskare innehåll, och i H. C. Andersens spår uppträda några sagodiktare (Beckman m. fl.) af förtjenst. Tilläggom till denna korta öfverblick att äfven de dåliga riktningarne i litteraturen icke sakna sina förkämpar. Crusenstolpe fortfar att applicera sin bläcksudd på Sveriges nyare historiska minnen; N. Lillja har det sorgliga företrädet att i sin ,, Menniska och sin ,Kri