Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

och låt mig lägga mitt hufvud på bennes knä. Sedan gaf hon mig att äta och åt något sjelf samt betäckte med sin stora mörka kappa allt ljust på oss, som kunde röjt oss. Så sutto vi skälfvande och rysande, och dock kände vi ett slags ro under allt detta, endast derföre att vi icke längre voro tvungna att gå, och att den enda utsigten till vår räddning berodde derpå att vi höllo oss stilla så länge det var dager. Men det mörka och fuktiga ställe, vi valt till hviloplats, kunde icke annat än verka menligt på kroppstillståndet, då ingen solstråle trängde dit, och jag fruktade att jag skulle känna mig sjuk innan natten och vandringens tid kom. Till råga på svårigheterna hade det regnat hela dagen, och strömmeu hade, närd af tuse små bergsbäckar, börjat svälla och störtade öfver stenar med ett ständigt, förvirrande dån. Då och då uppväcktes jag från den plågsamma slummer, hvari jag ständigt föll, af ljudet af hästfötter ofvan våra hufvuden; stundom släpade dessa sig tungt fram som om lasset varit tungt, och stundom galopperade de fram, under det att det gällare ljudet af menniskoröster blandades med vattnets brus Omsider inträdde skymningen. Vi nödgades gå ned i strömmen, som steg oss öfver knäna, då vi vadade till stranden. Der stodo vi nu stela och skälfvande. Till och med Amantes mod tycktes börja svigta.