Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

sistnämnda rum och salongen samt tagit nyckeln med sig. — Han har haft för mycket att göra i natt, sade hon, för att kunna tänka mycket på er — han har säkert trott att ni sofvit. Den första som saknas, är jag, men troligen upptäcka de först nu att vi äro borta. Jag kommer ihåg att dessa hennes sista ord förmådde mig att yrka att vi åter skulle begifva oss i väg; det förekom mig som förlorade vi en dyrbar tid, under det vi funderade på hvilooch gömställe, men hon var så upptagen af att söka ett sådant, att hon knappt svarade mig. Slutligen misströstade vi om att finna något och vandrade åter framåt; bergsluttningen var brant och vi befunno oss i en trång dal, bildad af en ström, som banade sig väg derigenom. Ungefär en mil längre ned höjde sig den blekblåa röken från en by, och vattnet brusade kring ett qvarnhjul, som vi dock ej knnde se. Döljande oss så mycket som möjligt mellan buskar och träd släpade vi oss framåt ned förbi qvarnen, ned till en brygga, som otvifvifvelaktigt utgjorde en del af vägen mellan byn och qvarnen. Detta blir bra, sade hon, och vi kröpo ned under brohvalfvet. Vi klefvo litet uppför den ojemna stensättningen och satte oss på en framskjutande kant och höllo oss i den dystra, fuktiga skuggan. Åmante satt litet högre än jag