Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

måkcrlet. Amerikanska Nordstaternas arme. En korrespondent från Alexandria i Virginien skrifver härom till Times: Det finnes intet land i verlden som skulle kunnat uppsätta en arme af 650,000 man på så kort tid som det skett i Amerika. Denna arme är väl aflonad, klädd och underhållen, samt äfven temligen disciplinerad och exercerad. Jag har sett regimenten som i detta afseende kunna täfla med hvilket som helst i Europa. Allt hvad som kunnat åstadkommas med pengar har blifvit gjordt, och amerikanarne aro stolta öfver denna arme, samt tro den i stånd ej blott att krossa rebellerna i södern, utan äfven att strida med England eller hvem som helst som vågar anfalla dem. Oaktadt Bullis Run kan man anse amerikanarne för lika tappra som någon annan nation, och om de äro litet inbilska samt hysa nog stor tanke om sig sjelfva, så kan ingen säga något derom. En helt annan sak är det dock, ifall amerikanska regeringen, såsom händelsen verkligen ar, delar dessa alltför sanguiniska åsigter. Af en regering fordrar man ej blott mod utan äfven fursigtighet och klokbet. För ej längesedan hörde man ledamöter at regeringen kalla amerikanska armeen den bästa som någonsin funnits; och man måste antaga att de trodde hvad de sade, ty desstörutan skulle deras politik vara oforklarlig. Alla regeringens beräkningar äro grundade på ett stort misstag, och landet kan komma att få betala det dyrt. Detta misstag består deri att de tro sig ega en arme at 650,000 man, medan de blott ha 650,000 beväpnade män. Amerikanska armeen är i sin nuvarande beskaffenhet ingen arme alls. Med tillhjelp af pengar har man byggt en maskin och satt den 1 god ordning, men det finnes ingen som kan sköta den. Om man blott antager tre offioerare på hundra man, behötves öfver 20,000 officerare för en arms af 650,000 man. Att finna ett sådant antal dugliga officerare skulle vara svårt äfven i ett land, der hvarje man är soldat, äfven om sergeanter och volontärer utnämndes till löjtnanter och kaptener; i Amerika är det alldeles omöjligt. Likväl äro alla platser upptagna, och om man antager att ibland alla dessa 20,000 officerare finnas 1,000 dugliga sådane, skulle man göra en mycket djert gissning. Korporaler och sergeanter kunna möjligen duga till löjtnanter och kaptener, liksom löjtnanter skulle kunna bli öfverstar, men svårigheten blir större, ju högre man stiger. Kaptener som nätt och jemt duga till att excercera sina kompanier äro mycket sällan lämpliga att kommendera divisioner eller större truppstyrkor, och en arme at 650,000 man fordrar en erfaren general eller ett mediödt militäriskt snille. Man har i nordstaterna politici eller oerfarna kaptener, hvilka bära generalsepåletter, men ingenstädes kan man upptäcka en skymt af militäriskt snille. Om man utpekar denna armss fel, säga amerikanarne vanligen, då de blifva hårdt ansatta för svar: Nåväl, vi kunna trösta oss med att det är lika illa för rebellerna. Detta kan väl medgifvas; men de båda armåeerna hafva helt olika uppgifter, hvilket skänker sydstaternas arms stora fördelar. Den är på defonsiven och fäktar bakom sina fortifikationsverk: ett stridssätt, i hvilket unga soldater äro nästan lika så användbara som gamla; nordstaternas arm åter måste angripa den andras förskansningar, och detta är en uppgift som skulle vara svår äfven för de bästa trupper i verlden. Man skulle för öfrigt kunna säga mera om nordstatsarmens trup—