Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

ken af oss — jag föll henne om balsen och kramade henne så härdt att det gjorde ondt i mina egna händer. Men hon yttrade icke ett enda ord. Hon tog mig blott i sina starka armar, och bar mig till mitt rum samt lade mig på min säng. Jag vet icke mer; så snart jag låg der förlorade jag medvetandet. Jag vaknade och kande en förfärlig fruktan att min man var hos mig; jag trodde att han var gömd inne i rummet, väntande att höra de första orden från mina läppar, afvaktande det första tecken till den förfärliga kännedom jag inhemtat, för att mörda mig. Jag vågade icke andas fort, jag jemkade och fördröjde hvarje tungt andedrag; jag hvarken talade eller rörde mig eller öppnade mina ögon förrän långt sedan jag återfått hela mitt bedröfliga medvetande. Jag hörde någon gå sakta omkring i rummet liksom för att uträtta något och icke af nyfikenhet eller för tidsfördrif, och jag låg ännu stilla, viss om att min död var oundviklig, men önskande att dödsängesten voro öfver. Jag började återfalla i vanmakt, men just som jag fattades af medvetslöshetens rysliga känsla hörde jag Amantes röst säga till mig: — Drick detta, madame, och låt oss gå; allt är i ordning. Jag lät henne lägga sin arm under mitt hufvud och lyfta det upp och hälla något i min hals. Emellertid talade hon lugnat och bestämdt