Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

nig röra sig — höja sig liksom anropande ännu n gång om barmhertighet och derpå sänkas i örtviflan. I följd af denna inbillning — om det var någon sådan — skrek jag till utom mig if förskräckelse, och ljudet af min egen besynherliga röst bröt åter förtrollningen. Jag Jrog mig bort till den sidan af bordet, som var längst från liket, så försigtigt som om jag verkligen ruktat att den stackars döda armen, som var vanmäktig för alltid, skulle gripa tag i mig. Jag -este mig sakta upp och stod sjuk och darrande, hållande mig i bordet, alltför förvirrad för att veta hvad jag nu skulle göra. Jag höll på att svimma, när en låg röst hördes — när Amante utanför dörren hviskade ,,madame! Den trogna varelsen hade varit på vakt, hade hört mitt rop, och när hon sett de tre röfvarna gå genom galerict och nedför trappan samt derefter öfver gårlen till rummen i den andra flygeln, hade hon smugit sig till dörren till det rum, der jag var. Ljudet af hennes röst återgaf mig krafter. Jag gick rakt åt det håll, hvarifrån den hördes, liksom en vandrare om natten på en öde hed får nytt mod och går framåt, när han plötsligt varseblir det lilla, orörliga ljus, som vittnar om att en menniskoboning är i grannskapet. Jag visste nvarken hvar jag sjelf var eller hvar rösten var, men jag måste följa den så framt jag ville lefva. Dörren öppnades — jag vet ej, af hvil