Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

å det dessa statsmän måtte få konfidentielt ådgora med hvarandra om den sväfvande rågan, ståthållarpostens upphäfsande. Under ller efter middagen fortrågade sig hr Sib)sern, om det skulle möta motstånd från svensk sida, om konungen bestämde sig för att sankionera ett Storthingsbeslut, som afsåge ståtvållarplatsens upphäfvande, eller om detta skulle vara emot svenska opinonen. Härtill skall Manderström och dåvarande statsrådet Hamilton hafva svarat, att de antogo, det opinionen i allmänhet icke skulle vara deremot, om ån opposition skulle göras på några håll. De Geer var äfven närvarande, men yttrade sig nästan icke, emedan han nyss förut blifvit utnämnd till justitiestatsminister. BirchReichenvald ville ej lystra till Sibberns inrådan, utan lät dessa båda punkter qvarstå i betänkandet, hvilket derefter framlades för norska regeringen, hvars medlemmar, med undantag af ketil Motzfeldt, önskade i likhet med Sibbern att dessa punkter skulle utgå. Birch modifierade då något uttrycken, hvarefter norska regeringen i Kristiania underskref betänkandet. Men då detta i denna form inkom till Stockholm, fann dervarande norska statsrådsasdelning yttrandena ätven i deras modifierade form tillräckligt tydliga, att gifva andemeningen tillkänna, och ogillade dersore betänkandet, samt uppmanade statsrådsafdelningen i Kristiania, att utstryka tvistepunkterna, hvarpå likväl Birch, Motzseldt och, såsom det vill synas, äfven Petersen ej velat ingå. Då begärde Sibbern den 2 november afsked, emedan han ej ville föredraga betänkandet i denna form och derföre att dess öfverlemnande till svenska regeringen kunde medföra högst obehagliga följder. Nu först fick konungen besked om, hvad som var på färde. II. Mt. undersökte nu sjelf frågan och förfrågade sig om de båda andra i Stockholm varande norska statsrådens tanke. Dessa, Lange och Bretteville, voro ense med Sibbern och konungen kom till samma resultat. Han beviljade derföre icke Sibbern det begärda afskedet, utan sökte förlika de oeniga medlemmarne af sitt norska råd, men då en försoning visade sig vara omöjlig, måste konungen antingen låta Sibbern eller Birch-Motzfeldt afgå. Då hr Birch till formen hade statsrådets majoritet på sin sida, beslöt konungen i öfverensstämmelse med sanna konstitutionela teorier att uppoffra sin personliga mening och tillbjöd hr Birch statsministersportföljen. Men Birch vägrade mottaga den. Under sådana omständigheter hade konungen ingenting annat att göra, än att befria sig från Birch och Motzfeldt, till hvilka äfven kom Petersen. — Det öfriga af förloppet med revisionsfrågans behandling är bekant. Det fallna partiet har emellertid i Aftenbladet sitt språkrör, under det den nya ministeren försvaras af Morgenbladet. Det förra bladet påstår, att de båda punkternas intagande i betänkandet var Åberäknadt på att uppklarna en omständighet i ståthållarpostens historia, som skulle gifva hela den unionela konflikten en försonande uttydning, emedan de (punkterna) tjenade till att visa att konflikten mera berodde på ömsesidigt missförstånd än på ömsesidig ovilja. — Det förefaller oss dock vara temligen tvifvelaktigt, huruvida de åberopade punkterna skulle göra historien med ståthållarposten klarare: men mer än antagligt är, att hr Birch ville åberopa dem för sin egen skull, äfven med uppoffrande af konungens och åtskilliga framstående svenska mäns personligheter. Den bästa utgång saken kunnat få är den, som den fått, och derför ha vi uteslutande att tacka H. Mt. konungens rådighet och raskhet att sjelf i egen person midt i vintern begifva sig till norska hufvudstaden och der taga saken om hand. Då emellertid nu genom de norska tidningarne det hufvudsakliga blifvit bekant, torde man för ett fullt faktiskt bedöA........ Tr