Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

digt, omedvetet eko; men jag förstod hvad de sade endast då de talade om mig, och då, tror jag, var det sjelfbevarelseinstinkten, som rörde sig inom mig och skärpte mina sinnen. Hvad jag spetsade mina öron och ansträngde mig för att kunna hålla mina händer och alla mina lemmar stilla, när de började angripas af konvulsiviska ryckningar, som jag fruktade skulle röja mig! Jag lyssnade till hvart ord de sade utan att veta åt hvilket af de stridiga förslagen jag borde önska framgång, men jag insåg att i alla händelser den enda möjligheten att slippa undan, som återstod mig, nalkades. En gång blef jag rädd att min man skulle gå in i sin sängkammare, innan denna möjlighet kom, i hvilket fall han sannolikt skulle märkt att jag icke fanns i mina rum. Han sade att hans händer voro nedsölade — jag ryste, ty det var kanske med blod — och att han ville gå att tvätta dem, men ett bittert skämt ändrade hans föresats och han gick med de begge andra karlarna ur rummet — genom galleridörren. Så blef jag ensam qvar i mörkret bredvid det stelnade liket. Nu, nu var min tid inne; och dock kunde jag icke röra mig. Det var icke mina af kramp angripna och stelnade leder, som sjettrade mig, utan den dödes närhet. Jag inbillade mig nästan — jag inbillar mig det nästan ännu — att jag hörde den af hans armar, som var närmast