Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

—— — —. ——— Fredagen d. 10 Januari. Jernoägen. Passageraretåg afgår till Töreboda kl. 7y2g f. m. — — ARNE ER — hP— ———— Svensk-norska revisionssragans behandling. De norska tidningarne sysselsätta sig fortsarande med sin ministerkris, hvilken tyekes hafva gjort djupt intryck inom den norska byråkratien. Af tidningarne, hvilkas ton är så bestämd, att de måste inspireras från hvar sitt parti, framgå åtskilliga upplysningar angående norska frågans behandling i dess högre instanser, hvilka kasta ett visst ljus. öfver vår regerings hemlighetsmakeri i denna sak, ett hemlighetsmakeri, på hvilket det oundviklgen måste göras slut, såframt ej ny misstro skall uppväckas och, än mera, såframt II. Mt. konungens egen person skall kunna hållas utom partistriderna. Vi befara visserligen icke, att dylika skola vidare uppröra till någon synnerlig grad nationerna, hvilka säkerligen uppfatta frågans rätta fundamenter, och ej mera vilja prisgitva dem åt några upphetsande partiledares kalsatrande. Men striden mellan det nu stortade partiet i Norge och dess efterföljare kan möjligen från den egentliga obetydlighet, som tycktes utmärka dess början, indraga ytterligare flera elementer i striden och bland dem ätven sådana af eldsarlig beskaffenhet. Emellertid vilja vi här etter de norska tiduingarne sammanfatta gången af frågans behandling: Frampå sommaren i fjol var norska justitiedepartementets betänkande i revisionsfrågan redan färdigt eller åtminstone långt framskridet under Birch Reichenwalds hand. Det blef då visadt för statsministern Sibbern, som vistades en tid i Norge, och innehöll bland annat fragmenter al en note, som utrikesministern grefve Manderström i November månad 1859 tillsändt alla svensk-norska gesandter vid de främmande hofven med anledning af den beryktade Anckarsvärdska motionen, samt åberopande af enskilta yttranden af svenska statsråder och andra svenska statsmän. Hr Sibbern förklarade för sin vän, statsrådet Birch-Reichenwald, att han fann detta olämpligt och anmodade honom derfore ifrigt om att låta detsamma utgå. Sammanhanget med noten var nemligen det, att den under tysthetslöfte meddelats norska statsrådsafdelningen i Stockholm eller den norska regeringen, hvarpå det anhölls, att noten skulle få meddelas Storthinget. Noten ålade våra gesandtor vid främmande hof att förklara de makter, hos hvilka de voro accrediterade, det förhållandet mellan de förenade rikena ingalunda var så dåligt, som man af premisserna till Anckarsvärdska motionen kunde tro; att de ömsesidiga tvisterna mellan rikena voro af underordnad betydelse, och att Anckarsvärds anfall mot Norge i Sverige icke fann medhåll. Emellertid blef stämningen på riksdagen allt våldsammare, så att regeringen icke vågade, af fruktan för att ytterligare upphetsa sinnestämningen, kommunicera riksdagen noten, hvilken emellertid blef konfidentielt meddelad norska storthinget. Den andra punkten, som statsministern Sibbern bad stasrådet Birch-Reichenwald utstryka ur betänkandet, var åberopandet af, att svenska statsråder och andra offentliga män före konungens resa till Norge hösten 1859 yttrat, att de icke trodde, det något hinder från svensk sida skulle läggas i vägen mot ståthållarplatsens upphäfvande. Härmed syftades på en händelse, hvilken är, oafsedt sakens vigt, på visst sätt ganska pikant. Konungen inbjöd medlemmar af svenska och norska statsråden till middag hos sig på Ulriksdal,