Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

de nägot buller, om jag icke fruktat att ådraga mig uppmärksamhet genom nägon hastig rörelse, hvilket jag också riskerade att göra om jag oppnade dörren, som var nästan tillsluten och som jag var ovand att handtera. Som en blixt genomslög mig den tanken att gönma mig mellan den stängda dörren till min mans toiletterum och gardinen framför densamma, men jag afstod derifrån, ty det förekom mig som om jag icke kunde komma dit utan att skrika eller svimma. Jag lutade mig försigtigt och kröp under bordet i det hopp att duken med de tunga fransarne skulle dölja mig. Jag hade ej fullt besegrat min tendens till att svimma, och jag försökte lugna mig med den tanken att jag kunde vara jemförelsevis trygg, ty jag fruktade i främsta rummet att bli röjd genom en dåning, och jag sträfvade af alla mina krafter efter mod, så att jag förorskade mig sjelf en gruflig plåga, i afsigt att distrahera min fruktan. Du har ofta frågat mig efter anledningen till ärret på min hand; den var att jag i min dödsångest bet af ett stycke kött med mina tänder, tacksam för att smärtan bidrog att dämpa min fruktan. Jag hade just hunnit gömma mig, när jag hörde fönstret aflyftas och den ene efter den andre gå in öfver fönsterkarmen och stå så nära mig att jag kunde ha rört dem med min fot. Derefter skrattade de och hviskade; det gick så omkring i mitt hufvud att jag