Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

— —— — — — C. Richardt utveckla, huru man, i betraktande deraf att vi befunno oss i Rom bland lutter konst och konstnärer, nog skulle kunna ledas i bevis, att alla i denna aftonens församling voro ett stycke konstnärer, om icke på annat sätt, åtminstone med tillhjelp af Erasmus Montanus, logik. Konstnärernas sträfvan går, såsom bekant, ut på att skörda lager, och allas hog är just i afton riktad mot saleus lagerträd och dess gyllne frukter; vi hafva således i alla hänseenden en viss konstnärlig sträfvan gemensam. Men om man dernäst tar i betraktande de olika konstnärernas verksamhet, skulle man få se, att qvinnorna äro de största mästare. Ty om än bildhuggaren kan mejsla en hjelte fram ur stenen eller af en träkloss forma bilden af en den skönaste Amor — är dock qvinnan i stånd att med en blick skapa hjeltar och af den största kloss göra en lefvande amorin. Och om än målaren förstår att naturtroget återgitva en utsigt med dess furor, berg eller plöjda fåror, är det likväl en större konst att utjemna en pannas fåror, såsom qvinnan kan det. Lyckas det ock skalden att dikta sig ett paridis; det är likväl endast qvinnan, som kan skapa mannen ett paradis på jorden. Sålunda nådde talaren sitt mål, att på ett nytt sätt öfverbevisa församlingen om det högst vigtiga i att af hela sitt hjerta dricka damernas skål. Nu följde en sång af Richardt, hvarpå Björnstjerne Björnson med hänsyftning på Cantzlers pastelteckning (i det han liksom diktade det norska folkhfvet in i ett svenskt landskap) berättade, huru han tänkte sig, att en liten husmanspilt satt i kojan instängd från sina vanliga lekkamrater och omgifningar derute, och genom det lilla fonstret kastade längtansfulla blickar bortöfver till kyrkan, till hvilken han ej mera kunde komma på egen hand; ty vintern stängde för honom vägen öfver fjellet, genom skogen och genom sjön, som ännu icke var fullkomligt tillfrusen. Men då öppnade modren helt säkert tör honom i den trånga stugan en ny och större verld, i det hon berättade honom under de långa vinteraftnarne om Jesusbarnet, som skulle födas om julen, och hela barnaverldens tankar förenade sig då i den glada förväntan på den fest, som hans moder beskref, och de vackra skänker, Kristusbarnet skulle bära till den fattiga kojan. När julaftonen då kom med sina festliga förberedelser äfven under fattigmans tak, när natten kom och talgljuset tändes högtiden till ära och elden icke släcktes på härden, då kunde han kanske ligga vaken och stirra på elden, och tycka, att trollen och jättarne foro bort vid den timme, då barnet skulle födas, och då tänkte han sig visst alldrig annat, än att Jesus också första gången föddes under en dylik vinter, i en lika ringa hydda och under samma torftiga vilkor som hans. Och han tänkte väl icke så alldeles galet. När så far och mor i den tidiga, skumma morgonen beredde sig till botfärd, och pilten fick lof att komma med i sina nya kläder, när han då såg stjernhimlen stråla, och den upplysta kyrkan och facklorna, som skeno öfver snön, när han hörde malmstämmor, gevärsskott och bjellrornas klang från det åkande kyrkofolket, när han slutligen i kyrkan i hvilken han så mycket längtat efter att komma uti, sjelf deltog med i bönen och sången från allas läppar, då var han kanske viss om att 1 natt hade barnet, födt af himlen, nedstigit på jorden. Men det var ej nog att erinra om att kristusbarnet, Gud vare lof, numera ej allenast födes i den fattiga vrån, att nu hvarken stad eller by blyges för sin julfröjd, man må äfven öppna sina ögon för, att kristendomen i Norden, lika väl som i Södern, blifvit en nationalegendom, ja, tillochmed var nationalitetens rätte, sjelfskrifne vaktare. Och RA EE a