Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

baka. Men jag bad benne gå tillbaka till mitt rum, der jag hade snoske och flinta, samt slå eld. IIOn gick och jag blef ensam i rummet, hvars storlek och möblering jag kunde nätt och jemnt urskilja. Midt på golfvet stod ett bord med en duk som hängde långt ned, och tunga möbler och skrifdon stodo vid väggarna. Allt detta kunde jag se under det att jag stod der med min hand på bordet bredvid brefven, mitt ansigte mot fönstret, som både i följd af skuggan hvilken föll från skogen utanför på bergsluttningen och af den i nedan stadda månans matta sken blott liknade en aflång fyrkant, något ljnsare än det mörka rummet. Huru mycket jag erinrade mig från den ögonblickliga öfverblick af rummet jag tog innan ljuset släcktes, och huru mycket jag såg sedan mina ögon hunnit vän. ja sig vid mörkret, vet jag icke, men ännu framträder i mina drömmar det detta fasans rum tydligt för mina ögon med dess djupa mörker En minut hade knappast förflutit efter Amantes bortgång, då jag såg att något nytt mörkt kom framför fönstret och börde lätta rörelser utifrån — lätta men säkra och fortsatta ända tills ändamålet var ernått och fönstret aflyftadt. Utom mig af förskräckelse öfver att menniskor bröto sig in vid denna timma och på ett sätt, som icke lemnade något tvifvel om deras afsigt öfrigt, skulle jag ba flytt så snart jag hör: