Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

verna i Paris derstädeshhelighållit den kära jalhögtiden. Nu föreligger oss i ott brel, dat. d. 25 dec, till Fedrelandet en skildring af julens firande af de i Rom vistande skandinaverna, i hvilken det heter: Skandinaverna i Kom hafva under många år haft för sed, att vara samlade vid julen, men då det ej lät sig göra att kunna samlas på ett offentligt ställe sjeltva julastonen, firade man alltid festen på juldags afton. Men sedan man i den skandinaviska föreningen funnit ett hem, der hvarken polisen eller restauratören har rättighet att bestämma, om man skall fira en fest eller icke, kan julafton i Rom firas på den rätta heliga aftonen. Detta har kunnat ske 1 fjol och 1 år, och man vågar hoppas, att skandinaverna i lång tid skola fira glada fester 1 detta midt i trämmande land inredda lilla nordiska hem. Till julhögtiderna prydes lokalens stora sal festligt med grönt och ljus; men då det i fjol (i en kolossal kolteckning af historiemälaren Winge från Sverige) var Nordens gamla gudar, som tronade på väggen vid den del af bordet, der högsätet fanns, och voro vittnen till, att deras hemlands söner firade en nordisk jul, påminte tondväggens dekoration i år om hemmets helighållande af Kristi sodelsesest. Bildhuggaren Cantaler, en svensk, som af lifligt intresse för naturen drifvits att idka landskapsmälningen tillsammans med skulpturen, hade nemligen i pastell med djerfva drag framställt ett vinterlandskap från Dalarne, der snön på de mörka granarne glimmade i den kalla morgonljusningen, som började taga glansen från de starkt upplysta kyrkofönstren och det svagare liuset i kojans glugg på andra sidan om den frusna sjön. Konstnären hade tänkt på det svenska bruket, att alla hus illumineras på julmorgonen mellan kl. 5—6 och hela befolkningen begilver sig till den likaledes högtidligt upplysta kyrkan, för att vara tillstädes vid Julottan. I andra ändan af salen prunkade den 9 alnar höga Fjulgranen, som i Rom måste representeras at ett smärt och bladrikt lagerträd. Sedau den oundvikligt nödvändiga risgröten blifvit spisad, och gästerna med Homeri hjeltar tappert glädt sig åt köttets godhet och vinets herrliga gåfva, utbragte konsuln efter sedvanligt bruk skålen för vära konungar. Derpå afsjöngs en sång af Björnstjerne Björnson för Norden, hvari framhölls att kärlekens makt nu kämpade för att förena, hvad svärd och bly hade hållit åtskiljda, och att Italiens lycka i att få de åtskiljda staterna förenade till en, skulle vara ett löfte för Norden, värdt att uppfyllas. Professor M. Hammerich höll talet för Norden. I det han å flera sidor jemnförde den italienska och nordiska folkkarakteren med hvarandra, vägde han äfven, mera från civilisationens än politikens ståndpunkt, landets öden mot hvarandra. Vi skulle visserligen ogerna tillbyta oss Söderns jubel mot värt eget allvar, söderns häftighet i känslan mot Nordens trofasthet. Men en sak hade Italien förstått, som skandinavien till sin olycka glömde. Ty fastän det förra varit deladt i flera stater än Norden, och dess stora män voro än från Toscana, såsom Dante och Galilei, än från Kyrkostaten såsom Raphael, anknöto de likväl sin storhet, icke till det enskilda fädernestaten, utan till hela det gemensamma Italien. Men i Norden voro europeiska ryktbarheter, såsom Linn6, Holberg eller Thorvaldsen, endast svenska, norska eller danska, och ingen betänkte, att dessa män tillhörde Skandinavien. Härmed var äfven det mål betecknadt, som den skandinaviska id6en skulle nå i kulturens tjenst, och med önskan härför utbragte talaren skålen för ett starkt och enigt Norden. Efter en sång af Henrik HarpestrengOm de Roser og yndige Blommer, började kand. A —