Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 1

——————— om en stadsbo, i pels och skinnfodrade stöflor, hvars tanke förmådde skåda bortofver dalens sjellar och landets gränsor, han måtte nu vara konstnär eller skald, vore med bland dem, som vandrat bort till den lilla bondkyrkan, skulle väl den innerliga förbindelse, hvari han här fann nationalitet och religion stå, djupt gripa honom och han med vemod ana, hvad ogynsamma förhållanden sänkt ned på botten af tidens ström. Han skulle då minnas sagan om kyrkoklockan, som sänkts ned i sjön och hvars klang i oupphinnelig grad ötvergick alla andra klockors i hela verlden. Ty sagan berättar, att endast tre bröder, som i enighet och tysthet försöka det, skola lyckas att draga upp henne. Man hade ofta sörsökt det, dock utan framgång, men i lugnt vader kunde man se klockan stå på sjöns botten. Han måste tro, att om det någonsin skulle lyckas, vore det under en julnatt såsom denna. Är icke denna saga vår egen historia, och våga vi, här närvarande, icke hoppas, att den klocka, hvars klang är så obeskrifligt herrlig, ej är för evigt förlorad: Och om vi, i trofast hopp om att den heliga julnatten en gång skall komma, ställa vår konst och vetenskap under religionens fana, då skall sagan lätt och säkert bhtva uppfylld. Med detta föredrag, eller rättare dennz berättelse, lyckades det Björnson att tala ju len så in 1 allas hjertan, att religionen ble en ärad gäst vid vår verldsliga högtid, och då en hand slog an melodien will Deilig er Jorden, pregtig er Guds Emmel, sjöngo alls med, liksom om det just var det, som mar suttit och väntat på. — Sedan detta intryck hunnit lägga sig, och tanken på hemmet oel hemmets högtid åter vikit för verkligheten holl teol. kand. Scharling ett litet munter föredrag om, hvilken glädje det var för ho nom att få i fulla drag njuta af modersmåle inom den talrika samlingen landsmän här Rom, efter det han i Konstantinopel, Egyp ten och Syrien endast mycket sällan hört de skandinaviska språken talas. — Derefter ut bragtes en skål for prof. Bisson och en fö konsul Bravo, och eftersom aftonen redar skridit långt framåt, föreslog på julkomitåöenvägnar mälaren Winge sällskapet att stig: upp, på det salen måtte bli utrymd till en li ten dans, medan man i sidorummet bortlottad de inkomna julgåfvorna. Under skämt oci skral plundrade man julträdet, jemnförde, lik verkliga barn, sina julklappar och dansad muntert ett par timmar längre fram på natten