Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 1

nu icke vägat säga M. de la Tourelle, neml. att jag snart skulle blifva mor. Det var åter höst, långt fram i Oktober. Men jag var försonad med min boning; den nybyggda elottsdelens murar syntes icke mera så nakna och öde! platsen framför densamma hade på M. de la Tourelles befallning blifvit uppröjd så att der kunde anläggas ett litet blomsterqvarter, och jag försökte der odla de vexter som jag erinrade mig såsom vexande i mitt gamla hem. Amante och jag flyttade möblerna i rummen enligt vårt tycke; min man hade då och då reqvirerat saker, som han trott skulle bereda mig ett nöje, och jag började vänja mig vid min inspärrning i en viss del af den stora byggnaden, som ännu var mig till större delen obekant. Det var, jag upprepar det, i Oktober. Dagarne voro vackra ehuru korta, och M. de la Tourelle hade tillfälle, som han sade, att resa till den aflägsna egendomen, för hvars skull ban måste så ofta vara frånvarande. Han tog Lefebre med sig och kanske några flera af betjeningen, såsom han plägade göra. Och jag drog andan litet friare, när jag tänkte på att han var borta, men då erinrade jag mig att han var mitt ofödda barns fader och jag försökte att tänka mig honom i denna. nya egenskap. Jag försökte inbilla mig att det var hans lidelsefulla kärlek till mig, som gjorde honom så svartsjuk och despotisk, och