Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 1

igga klart för er. Andra länders regeringar skulle offra allt, för att komma ur en dylik belägenhet. Men det är blott Österrike och Amerika -den gamle vagabonden och den unge slösaren —, som se riktiga berg at skulder resa sig omkring dem och se kredien försvinna, men det oaktadt utan blygsel eller smärta fullfölja sitt lopp. Amerika söker på något sätt gå formelt tillväga; men Österrike står med alla sina fordringsegare samlade omkring sig och säger ingenting och erbjuder ingenting. Det talas om att sälja statsdomänerna, såsom en hjelp för ögonblicket; men det blir endast en tillfällig hjelp utan varaktighet, så länge Österrike, oaktadt sitt vanmäktiga armod, vill fortfara med sina utgifter för Venedigs och Ungerns undertryckande. Om kejsaren at Österrike ville sälja Venedig och gifva Ungern rättvisa, samt herrska såsom en konstitutionel monark öfver alla de nationaliveter och religionskulter, som utgöra hans rike, kunde han bli en hederlig solvent suverän, representerande med sina satelliter, tyska furstendöomena en ofantlig makt inom Europa. Men han anser det bättre, att vara en tyrann utan penningar än en välmående konung. Han tycker om att styra med militären, han föredrager att fylla sin arm med tvångsutskrifningar, han är nöjd med att genom soldatesk utkräfva sina skatter. I stället för att vara en populär furste hemma och en aktad borta, anser han det mera segerrikt, att kunna så förtrycka sina folk, att de lida i tysthet, och med lugn afvakta den stund, då de blitvit så utpressade, att man af dem ej kan få mera till motstånd mot en möjlig främmande fiende. Magyarerna, Serbierna, Kroaterna hafva alla försjunkit i ett passivt motstånd. De resa sig ej till uppror, men de göra sig till så onyttiga undersåter som möjligt. Hvarhelst natursenomenerna förete nägot ondt, hafva de äfven något med sig. Mon när tyranniet råder öfver ett land, sinnes det icke något godt till ersättning. Den förödelse och de olägligheter, som förorsakats genom beväpnande af en del af befolkningen mot den andra, hafva ej ersatte genom någonjökad kraft i det sociala sytemet eller genom någon riklighet i statens inkomster. Utgifterna äro större och inkomsterna mindre. Fästningstyrkanten är det dyraste stycke land i verlden, och det kostar tio gånger mera att göra Ungern moget för uppror än att hålla det belåtet och lojalt. Kejsaren at Österrike tyckes hafva kommit till ett sådant djup af finansiel förvirring, att han ej hoppas på hjelpmedel, utan med stupid liknöjdhet betraktar allt trasslet. Fattiga konungar och fattiga regeringar, med sina folk bakom sig, hafva ibland visat sig såsom de farligaste motståndare och hållit verlden i schack, men en fattig tyrann är ett för tomt ting. Vill icke Frans Josef göra sitt val, medan han ännu kan? Han skall ej länge hafva tillfälle dertill.