Göteborgsposten – 4 januari 1862, sida 1

tillgifvenhet än han gjorde under hela resan. Han tycktes att söka på alla upptänkliga sätt ersätta mig hvad jag förlorat genom skilsmässan mellan mitt förflutna och tillkommande lif, hvilken jag kände djupare med hvar timma som förflöt. Det var som vaknade jag först då till fullt begrepp om hvad äktenskapet var, och jag är säker på att jag ej utgjorde något angenämt sällskap under den ledsamma resan. Slutligen uppväckte min saknad efter min far och min bror M. de la Tourelles svartsjuka, och han blef så förargad på mig att jag trodde det mitt hjerta skulle brista a! förtviflan. Således var det icke med glada känslor som jag nalkades Les Rochers, och jag trodde att det kanske var min bedröfvelse som gjorde att stället förekom mig så ödsligt. På ena sidan såg slottet ut som en ny byggnad hastigt uppförd för något särskildt ändamål; framför det såg man inga trän eller buskar utan i stället öfverlefvor af den sten som användts till byggnaden och som ännu ej blifvit undanskaffade, fastän mossa och ogräs fått växa deribland. På andra sidan höjde sig de väldiga klippor, som förlänat stället dess namn, och uppskjutande tätt invid dem liknade det gamla slottet, som var bygdt för många sekler sedan, en naturlig formation. Det var icke vidsträckt eller storartadt men det var starkt bygdt och pittoreskt, och jag brukade önska att vi skulle få bo der i stället för