Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 2

förordning föreslå tidsenliga ändringar, anmärka Helsingfors tidningar med en frimodighet, som sällan låtit sig höra i det nya Finland, att bladet måtte vara illa underrättadt. ,Ty då 1829 års censurförordning i sin ordalydelse är så liberal, att veterligen aldrig en klagan försports uti detta afseende, och då de deri angifna pressförbrytelser icke äro andra än sådana som i hvarje lagbundet samhälle äro underkastade åtal, är svårt att inse, hvari denna förordning egentligen kunde förbättras. När emellertid samma humana förordning ledt till de följder, som nu blifvit uppenbara, måste felet ligga annorstädes, nemligen uti hela institutionen af en preventiv censur. Och så är förhållandet. Härom vore mycket att säga, men vi känna ännu icke hvad som är en moderat framställning tillåtet. Må vi derföre nu endast påpeka den erfarenhet, som dagligen bekräftas i de länder der denna institution är införd, att dess bokstaf aldrig kan esterlefvas, af det enkla skäl, att ingen lag kan på förhand uppställa en norm för alla de oändliga nyanserna af tanken och ordet. Och när så är, hvad kan man vänta af domare, som nödgas sätta sitt subjektiva tycke i lagens ställe och döma en medborgare ohörd tör ett brott, som han möjligen förmodas ämna begå? Professor Snellman har ej länge kunnat hålla sig, utan med vanlig envishet utfarit, ej mot hr Schauman,j utan mot alla dem, hvilka uttalat sympatier för denne senare i den obebagliga fejden mellan de båda skriftställarne. Hr Snellman förklarar, att ,,de sextoo, hvilka tagit hans parti, ,äro de enda bland de många opinanterna, som ej visat sig veta, hvarom frågan varit. Om alla de universitetslärare, litteratörer, affärsmän m. m., hvilka stått på Sehaumans sida, säger hr Snellman med en kathedermyndighet, som eynes något väl stark, att deras upptrådande .torde i de flesta fall få tillräknas deras okunnighet om hvad de försvara, hvartill hr professorn lägger de förolämpande orden, att han i sina anklagare icke kan se hederliga män. Med berömvärd moderation har Helsingfors Tidningar undvikit att yttra sig öfver professorns kränkande tillmälen. I bokhandeln har ett för Finland högst intressant arbete lemnat pressen, neml. ,,Om Fäurik Ståls Sägner; betraktelser af Fredr. Cygneus, hvari hr C. söker att kritiskt belysa och ur historisk, nationel samt litteraturhistorisk synpunkt bedöma Fänrik Ståls Sägner. Norrländska sjöfarten. Det i norrländska sjosartens annaler ovanliga har i år inträffat, .att ett fartyg ifrån Gefle utklarerade och gick till sjös den 27 December. Från Östersund skrifves följande: Som det säges skall uti Throndhjem under senhösten och vintern i år jemtarnas uppköp af sill och fisk drifvits i ovanligt stor skala, hvaraf följt, att priserna på dessa varor derstädes hållit sig högre än hvad kan antagas eljest blifvit händelsen. Åfven omtalas, såsom orsak till denna utvidgade affärsverksamhet, att åtskilliga nya spekulanter uppträdt, hvilka, tillika med några äldre, ha för afsigt att ordna silloch fiskhandeln inom Jemtland på ett sätt, som betryggar förbrukarne så till varornas beskaffenhet, som till jemn tillgång inom orten, så långt detta låterksig göra. ÄÅr förhållandet så, som det berättas, är det utan tvifvel bra för provinsen; ty ofta nog har man vid fiskköp härstädes blifvit skamlöst lurad, kanske de flesta gånger utan deras vett och vilja, som här försålt sillen, hvilka icke så sällan sjelfva blifvit dragna bakom ljuset af de norska fiskrarna, till hvilka jemtländska allmogen vid dess uppköp af några få tunnor per man vanligen adresserat sig, med anledning af det billigare pris fiskrarna hafva, då likvisst ingen ompackning får komma i fråga. Det var, som man påminner sig, för någon tid sedan i fråga, att bilda ett aktiebolag härstädes för bodrifvande af ifrägavarande handel, hvaruti äfven skulle ingå handel med salt och spanmål, och en icke så ringa teckning skedde äfven härför, om vi minnas rätt. Skulle detta bolag komma till stånd och börja sin verksamhet, hvilket torde vara afsigten, måste affärerna i sill och fisk blifva särdeles lifliga, så i Norge som här, synnerligast som de af allmogen, som förut gjort sina reguliera Norgesresor i samimna affärer, icke så tvärt lära afklippa den af gammalt inpräglade vanan. Att den häraf alstra————— pätagligen familjetillhörigbotor, och genom att emottaga dem gjorde jag de band fastare, hvarmed omständigheterna snarare än mitt eget sam