Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 2

pätagligen familjetillhörigbeter, och genom att emottaga dem gjorde jag de band fastare, hvarmed omständigheterna snarare än mitt eget samtycke fängslat mig. Den tiden skref man icke så ofta till frånvarande vänner som nu, och jag hade velat tala om honom i de få bref jag skref bem. Men slutligen fick jag veta af Madame Rupprecht att hon skrifvit till min far för att berätta hvilken lysande eröfring jag gjort, för att inbjuda honom till eklateringen af min förlofning. Jag blef bestört, jag hade icke bestämt mig för ett gå så långt. Men när hon då förtörnades och frågade mig hvad meningen varit med mitt uppförande mot honom, om jag ej ville gifta mig med honom — jag hade mottagit hans besök, hans gåfvor och alla hans många avancer utan att visa någon motvilja — och allt detta var sannt, jag hade icke visat honom, någon motvilja fastän jag icke bade någon lust att gifta mig med honom, åtminstone icke så snart; — hvad kunde jag då göra annat än bänga hufvudet och pifva ett tyst samtycke till det hastiga förslaget af den enda utväg som numera återstod mig, så framt jag ej ville bli ansedd såsom en hjertlös kokett? Ett hinder undanrojdes, såsom jag sedermera lick veta af min svägerska. Min far och isynnerbet Fritz önskade att jag skulle återvända till qvarnen och fira såväl min förlofning som mitt