Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 1

Ruppercht var en alltför stel dame för att jag skulle kunnat trifvas väl tillsammans med henne, men Sophie var alldeles sådan som jag erinrade mig henne från skolan — vänlig, tillgifvea och endast alltför böjd för att uttrycka sin beundran för mig. Den lilla systern höll sig på afstånd från oss, och det sågo vi gerna under det första entusiastiska förnyandet af vår barndomsvänskap. Madame Rupprechts förnämsta sträfvande gick ut på att bibehålla sin ställning inom sällskapslifvet; och som hennes inkomster voro mycket små efter hennes mans död, nödgades hon och hennes döttrar underkasta sig många försakelser inom hus för att kunna bevara en viss yttre glans. Detta var just motsatsen till hvad jag sett hemma. Jag tror att Madame Rupprecht icke tyckte synnerligen om att jag kom dit, då det blef en menniska mer vid bordet, men Sophie hade under ett helt år eller mer bedt om lof att få bjuda mig till sig, och sedan hennes moder en gång gifvit sitt samtyckte, var hon för väl uppfostrad, för att icke helsa mig välkommen med ceremoniös artighet. Lefnadssättet i Carlsruhe var mycket olikt det i mitt hem. Måltidstimmarna voro senare, kaffet var svagare om morgonen, soppan var svagare och det kokta oxköttet ersattes mera sällan genom andra rätter, klädseln var dyrbarare och supgerna tätt följande på hvarandra. Jag