Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 1

nister. Han bidrog i denna egenskap i hog grad att lugna det på grund af de stora oscillationerne i handeln svigtande förtroendet hos kapitalisterna, och de förslag som gingo ut på att beskatta inkomster, fastigheter och pantforskrifningar blefvo alla tillbakatagna, medan han deremot lyckades genomföra de af den provisoriska regeringen upphäfda oktrojafgitter och bränvinsskatter. Det är ätven han som kommit på den tanken att vid upptagande af statslån gå förbi bankirhusen och direkte vända sig till allmänheten, ett sätt alt gå tillväga, som på senare tider med stor tramgång blifvit följdt i flera stater. Hvad angår handelspolitiken, så atvika Foulds åsigter 1 flera afseenden från kejsarens. Han är nemligen vän af skyddstullsystemet, ehuru han hkväl är böjd för att i tullsatserna införa alldeles nödvändiga reformer. I den under Cobdens och Chevaliers medverkan afslutade traktaten med England och i senare afslutade traktater med Belgien och några andra stater har dock Frankrike så afgjordt trädt in på frihandelns väg att Foulds utnämning till tinansminister ej) mera skall kunna hejda det på denna bana. Fould, hvilken som sagdt emottog finansportfoljen omedelbart efter statskuppen den 2 December 1851, behöll den dock endast till den 20 Januari 1852, och lemnade den på grund af det dekret, som förklarade, att orleanska slägtens gods voro konfiskerade. Var det samvetsskrupler som ledde Fould till att taga detta steg, så synes han snart ha ötvervunnit dem; redan dagen efter det han dragit sig tillbaka se vi honom sålunda emottaga en senators värdighet, och kort tid derefter öfvertog han åter en portsolj såsom statsminister och kejserlig husminister, en post hvilken tillräckligt betecknar honom s som en af den kejserliga politikens varmaste anhängare. 1 denna ställning har Fould ledt förarbetena uill verldsutställningen är 1855, reorganiserar stora operan och fullbordat Louvren; han var forttarande en af Napoleon III:s mest betrodda ministrar, ända till December månad år 1860, då en oenighet, för hvilken man påstår att kejsarinnan ej varit främmande, töranledde att nuvarande statsministern, gretve Waulewski, blef hans efterträdare, Det var en fygskrift som grundlade Foulds anseende, och det är åter en afhandling, nämligen hans till kejsaren ingifna berättelse om de franska finansernas dåliga willständ, som jemte hans derpå toljande utnämning till finansminister gjort honom till foremål för hela verldens uppmärksamhet. Det är ej mer än två månader sedan, som en at Frankrikes anseddaste tidskrifter ådrog sig en varning derföre att den i de försigugaste uttryck rådde till sparsamhet i statshu-hällningen, och nu se vi en före detta minister, en af kejsardömets ödmjukaste beundrare med exempellos uppriktighet lytta den slöja, hvilken skylt hela den sorgliga sanningen, hvarefter herrskaren öfver 600,000 soldater och öfver en af verldens mäktigaste flottor skristar sin synd och lofvar bot och bättring. Det är naturligt att Fould behandlar den högst obehagliga saken med ytterst varsam hand, och vi kunna ej följa honom i hans beskrisningar på huru budgeterna voterades och huru pengarne blefvo utgifrna. Men sanningen år, att den verkställande makten tog hvad den behöfde, att ministrarne blott voro kejsaren ansvarige, att finansernas verkliga tillstånd doldes sör kamrarne och folket och att budgeternes votering var en maskerad. Sanningen är ock att från år 1851 till 1858 beviljades en summa af nära 1,800,000,000 riksdaler för extraordinära utgifter, och att underbalansen utgör 720,000,000 riksdaler, den största underbalans som ännu någon budget