Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 1

tjenarinnan erhöll, och dessutom begynte jag märka att Babette uppeggade Karl att fria öppet till mig och, som hon en gång uttryckte sig, göra allvar af saken och föra mig till ett eget hem. Min far började bli gammal och märkte icke de saker, som plågade mig. Ju mera Karl närmade sig mig, desto mindre tyckte jag om honom. Han var god, på det hela taget, men jag hade icke lust att gifta mig och kunde icke uthärda att någon talade med mig derom. Så stodo sakerna, när jag erhöll en inbjudning att resa till Carlsruhe och besöka en skolkamrat, som jag hållit mycket af. Babette ifrade för att jag skulle fara; jag tror icke att jag hade lust att komma bort, och dock hade jag hållit mycket af Sophie Rupprecht. Saken var den, att jag var alltid blyg bland fråmmande personer. Omsider blef dock saken afgjord, men icke förr än Fritz och min far gjort sig underrättade om min väninnas familj. Det uppgafs att fadren hade innehaft någon underordnad befattning vid storhertigens hof och nu var död. Han bade efterlemnat en enka och två döttrar af hvilka Sophie var äldst. Madame Rupprecht var icke rik, men mer än aktningsvärd — gentil. Sedan dessa upplysningar erhållits satte min far sig icke emot min resa, Babette gjorde allt för att genomdrifva den och äfven min käre Fritz förklarade sig derför. Endast