Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 1

—— n — — — nom funnit en läkare, hvilken kanhända battre än de flesta andra förstår såväl denna sjukdvms natur, som de medel, hvarmed den skall kunna fordritvas. Achilles Fould föddes i Paris den 31 Oktober år 1800. Hans far var en rik judisk bankir; på dennes kontor blef den unge Fould törst invigd i de finansiella mysterierna, medan han ullika fullbordade sin uppfostran under resor i Frankrike, Italien och Orienten, hvarunder han jemväl törvärtvade de kunskaper, som förskaffat honom namn at Frankrikes förste konstkännare. Elter sin hemkomst ofvertog han jemte brodren, Benedict Fould, ledningen af det öfver hela verlden kända bankirhuset Fould, Oppenheim C:o, i hvilket han fortsarande var bolagsman ända tills han den 2 December 1851 för första gången otvertog finansministerportfoljen. Redan nio år förut hade han beträdt den politiska vädjobanan, i det han år 1842 i Tarbes blet vald till medlem af deputerade kammaren. Här uppträdde han blott i finansiella och nationalekonomiska frågor och förstod dervid att behandla till dessa ämnen hörande sifferuppgifter med så i ögonen fallande talang, att han snart blef betraktad som en auktoritet i allt hvad som hörde till konsumtion, skattebördor, statslån och budgeter. Han spelade isynnerhet en framstående rol i diskussionerna angående jernbanorna, tullen på hvitbetsockret, sparbankerna och räntekonverteringen, hvilka senare det var honom förbehållet att genomdrifva. I afseende på utländska pohtiken var han anhängare af Guizots minister och öfverensstämde tor öfrigt alltid i andra frågor med den dåvarande majoriteten. Etter februarirevolutionen slöt sig Fould öppet till sakernas nya tillstånd och understodde den provisoriska regeringen med sina råd och sin erfarenhet; men det oaktadt förebråddes Fould sedermera i nationalförsamlingen af flere bland samma regerings medlemmar för att ha tillrådt de mest tortviflade och genomgripande finansiella planer. Partikampen fördes på den tiden med sådan häftighet, att det är svårt att afgöra, om denna beskyllning var grundad eller ej; men Fould kom dock sjelf vid eftervalet den 8 Juli in i nationalförsamlingen, sedan han i tvenne flygskrifter: ,loga assignationer och ,,A. Foulds åsigter om assignationer, bekämpat de statsekonomiska grundsatser, som den provisoriska regeringen i en af dagens vigtigaste sfrågor velat genomföra. Han blet vald till representant för Seinedepartementet, och det berättas om honom att han satte sitt lif på spel, for att, istället för de förfärliga gatustrider, som de olika samfundsklasserna på den tiden förde med hvarandra, återupprätta lugn och ordning. På talarestolen sorsvarade Fould samma åsigter, som han i sina flygskrister utvecklat, och det sätt hvarpå han yttrade sig om skattkammarbevisen, om användandet af sparbankernas medel, om bränvinsafgiften, om planen för fullbordandet af Louvren, förskaffade honom förtroende hos majoriteten i nationalförsamlingen. Det var dock isynnerhet såsom ordförande i det utskott, hvilket blef nedsatt med anledning af den räkenskap hvilken den provisoriska regeringen skulle aflägga, som han, derföre att han lade sig ut för det republikanska partiet, utsatte sig för de bittraste angrepp, dem han dock bemötte med fasthet och mod. Fould, hvilken i många år stått på Guizots sida, var dock i det hela en afgjord motståndare till republikanerna, och han kom derföre att stå på en förtrolig fot med bonapartisterna, i hvilkas hemligaste planer han blef invigd. Louis Napoleon betraktade honom också som en af sina ifrigaste anhängare och har fyra gånger utnämnt honom till finansmi