Göteborgsposten – 31 december 1862, sida 2

hvarigenom lärorna skulle uti sig sjelfva sönderfalla eller upphäfva hvarandra inbördes. Det vore dock i hög grad beklagligt, om våra trosläror skulle tarfva en sådan forbättring, som insändaren och andra med honom liktänkande ansett vara af nöden. Då skulle icke de kristne hafva, såsom aposteln betygar, en herre och en tro. Visserligen var, forrän Reftormatorerna åter framdrogo Guds ord i ljuset, detsamma bortblandadt i menniskoläror och villfarelser; men likvål bibehölls äfven då sjelfva kärnan i kristendomen, vår Frälsares Jesu Christi kunskap, i det hufvudsakligaste hos troende ejälar. Och sedan Bibeln åter blifvit enda grunden för läran och densamma at dem, som litvades af biblens Ande, uttalats i bekännelseskrifter, som vår kyrka antager såsom sina, har icke någon förändring kunnat komma i fråga i afseende på läror, hvilka från början varit den kristna församlingens, ehuru aldrig förut i sådan tydlighet framställda som i vår kyrkas bekännelseskrifter och af Reformatorerna. Deremot har under de efter deras tid förflutna 3:ne århundraden den theologiska vetenskapen aldrig varit overksam, utan ett mångfaldigt och (visserligen med atbrott och tillbakagående på vissa tider) städse fortsatt arbete at grundliga theologer nedlagts på hvad vi, med användande af insändareas bildspråk, kunde kalla ett lagande at remnor på muren af lärobyggnaden, eller denna byggnads befästande och förskönande. -Ty å ena sidan genom exegetikens och å den andra genom dogmatikens fortskridande utveckling, har det blitvit klarare och fullständigare ådagalagdt, både huru djupt grundade i den heliga Skrift vår kyrkas läror äro och uti hvilket herrligt samband de stå med hvarandra samt hvilken praktisk rikedom de innehålla af vigtigaste tillämpning för det kristna lifvet i tro, hopp och kärlek. Och då den theologiska vetenskapen aldrig upphört att mot upprepade anfall framdraga försvarsvapnen först ur Biblens, men derjemte ock ur kyrkohistoriens rustkamrar, har ock på sednare tider striden blifvit med kraft och framgång förd mot den bibelkritik, som insändaren förordar. Men hvad angår den grofva och på den mest ytliga bibeltolkning, eller rättare den påtagligaste bibelförvridning, grundade förnekelse af Christi gudom, hvartill den af insändaren och vissa tidningar i vårt land beskyddade prestmannen gjort sig skyldig, fortfara vi att påstå, att i den mening, hvari kyrkolagens 1 kap. 2 8 tager orden, kyrkoherden H. måste räknas till dem, som upptänkt och utspridt villfarande meningar. Ty då bemälte lagrum lyder så: ,,Dem i läroståndet, så väl som alle andre... skall ock härmed allvar,ligen vara förbudet häremot att upptänka och .utsprida villfarande meningar; afser uttrycket häremot uppenbarligen den nästföregående l:sta paragrafen i kyrkolagen, der det talas om ,den christliga lära och tro, som är grun,dad i Guds heliga ord och författad uti de tre hufvudsymbola ... och jemväl uti den ,oförändrade Augsburgiska bekännelsen... samt uti hela så kallade libro concordia för.klarad. Kyrkolagen stämplar alltså såsom villfarande mening allt hvad häremot strider; och således, sålänge den anförda paragrafen icke är upphäfven (hvilket, hvad prest angår, icke heller skett genom kongl. förordn. art d. 23 Okt. 1860), måste enligt gällande lag den prest anses hafva förbrutit sig, hvilken upptänkt joch utspridt en mot Skriften symbola och concordieboken så stridande lära, som förnekelser. af Christi gudom. Huru solklart insändaren ock tyckes anse det vara, alt kyrkoherden H. ej upptänkt en sådan villolära, efterrom många före honom framställt densamma, finna vi det vara ojemförligt klarare, att den nämnda paragrafen i kyrkolagen brukar uttrycket upptänkt uti en helt annan bemärkelse, än att der endast skulle afses uppfinnandet af så splitternya läror, att de aldrig förr varit uttalade af någon villoande sedan kristendomens början. Tydligen betecknar deremot nämnde uttryck dels den inre handling i tanken, hvilken måste föregå det yttre utspridandet, dels ock det grundlösa uti läror, som icke utgått från en rätt tolkning af Skriften, utan, om ock Skriften derhän förtydes, hafva sitt egentliga ursprung i den villfarandes eget förvända sinne. — Och hvad utspridandet beträffar, kunna vi gerna hålla med insändaren uti att förstå detta uttryck om ett ,bemödande att bekantgöra, påtruga eller utprångla en sådan lära; men finne dock framgent de af kyrkoherden H. till Domkapitlet i