Göteborgsposten – 31 december 1862, sida 2

renaste och ljufvaste glädje. Man såg en matros, hvars sällhet och fröjd lyste fram ur hans ögon, gå från det ena till det andra af de båda paren, sakta klappande de lyckliga brudarne och med bjertligt naiv förtrolighet samt skälmskt blinkande ögon stötande brudgummarne i sidan. Denne matros var Mahurec — Sjögastarnes konung. När sällskapet befann sig församladt i doktorns salong, närmade Maburec sig till brudparen och tog vördsamt de båda unga männens händer, som han tryckte i sina. — Hr Charles och hr Henri, sade han med upprörd stämma, sägen mig, att j ären lyckliga I — Vi äro det, Maburec, sade de båda unga männen och vexlade ett par talande blickar med sina rodnande brudar. Sjögasten utstötte en suck af glädje. — Sådana ord göra en godt in i själen! mumlade han. LEonore och Blanche förenade nu sina händer, för att på en gång trycka den modige sjögastens grofva fingrar: de visste, huru mycken tillgifvenbet för dem och deras älskade som fanns inom detta så trogna hjerta, hvilket klappade under en skroflig yta.