Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 1

— Det är den förbannade vägen, denna genom berget! mumlade Skogsblomman och darrade. — Hvarföre? — Man vet ej, men alla, som inlåtit sig på denna väg, hafva icke kommit räddade derifrån. — Hvem påstår det? — Jag. Jag har fem olika gånger sett tio man genomtränga denna bergsgång. Ingen af dem har åter sett dagens ljus. — Finnas der afgrunder ? — Det vet man icke. Ingen har, jag upprepar det, kunnat passera denna gång i sin helhet. — Men tror du för din del verkligen att den står i förbindelse med byng håla. — Jag tror det, men jag tror också, att de onda andarne der ha sitt tillhåll. Charles började eftersinna. Han kände Skogsblommans utomordentliga tapperhet, hennes djerfhet i att våga sig in på de äfventyrligaste färder, han visste henne vara alltför klok och bildad, för att kunna tro, det hon skulle fästa någon lit till löjliga sagor. Det fanns utan tvifvel några hemlighetsfulla traditioner om denna underjordiska gång, men för att Skogsblomman skulle tro på dem, måste de vara grundade på sanning. Hon sade sig ju dessutom fem olika