Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 1

— Joerhörd maskin. De äro alla bildade af flint hård lava, hvilken flöt ned år 1794 och för störde det nuvarande Torre del Grecos före: gångare. Genom de underjordiska öppnin garne, som jordbäfningen åstadkommit, rann vatten ned i hafvet. Ehuru dess temperatur ej var särdeles hög hade det dock en svafvelaktig smak, Vi besågo en brunn belt nära intill, hvilken nu blifvit förstörd af en djup remna i jorden. Vattnet strömmade ur brun: nens källådror ned i klyftan, till hvars botten ögat ej kunde nå. En af stadens gator, Stwada Ripa, har en jordremna efter hela sin längd. På en; annan gata finnes en fontän, hvilken höjts ett par fot öfver sitt ursprung: liga läge. På den ena sidan af fontänen synes vattnet koka, dock troligen ej så mycket af hetta som tilltölje af nya källådror hvilka öppnat sig i botten. Jag smakade på vattnet; det var fullkomligt smaklost. Hvarje hus på gatan Strada Fontana var nästan förstördt; arbetare höllo på att sätta stöttor mot väggarne, der byggnaderna ej såsom på somliga ställen redan ramlat in. Andra hus hade ramlat in blott delvis och på det sätt att de qvarstående delarne voro fullkomligt oskadade. Sålunda såg man en uppbäddad säng stå just vid yttersta kanten af ett rum i ett för öfrigt nedramladt hus; stolar och andra husgeråd stodo utefter den motsatta väggen. Ett annat hus sågo vi, af hvilket murarne stodo qvar, medan deremot hela inredningen samt golfven m. m. blifvit förstörda. Straxt derbredvid hade en krater blifvit uppkastad, Den var nio fot i diameter. Då man stod på dess kant och blickade ned, såg man att marken bestått af lava från 1794 års utbrott, hvilken splittrats af en mystisk, oemotståndlig kraft, och att den nuvarande staden verkligen blifvit bygd på ruinerna af den förra. Nio gånger har Torre del Greco blifvit förstörd, och nio gånger ha innevånarne med en ihärdlghet, som likovar vansinne, vändt tillbaka, åter uppbyggt staden, lidit nya olycker och ofta blifvit uppslukade af den remnande jorden eller begratna under, Kuinerna af siva egna hem. ka i menniskans tillgitVvånöVsöld Er MAxtiZäre än döden. En prest som ännu var qvari staden yttrade derom: ,Vi komma tillbaka, ty vi äro födda här, vi hafva lefvat här och alla våra minnen äro förbundna med denna nejd. — En nästan ny kyrka låg i grannskapet och hade likaledes blifvit skadad. Bredvid den låg en vida äldre byggnad, af hvilken blott tvenne våningar funnos qvar; de båda andra hade under något föregående utbrott blifvit begrafna under lavan. Man såg äfven här ett bevis på den tillgifvenhet hvarmed menniskan fäster sig vid ställen der hon länge vistats, ty innevånarne i detta hus hade trotsande den tydliga faran fortfarande bebott det. — Mycket folk hade nu infunnit sig i staden, ej för att qvarstanna, utan för att bortföra allt hvad de egde. Staden blir denna gång öfvergilven för lång tid, ty man tror att faran ej ännu är öfver och att husen, ifall flera jordskalf förekomma, alldeles skola ramla in. Hvarochen som kunde tog med sig sitt husgeråd, men med stor försigtighet, på det att husen ej måtte falla öfver dem. Somliga vågade sig ej ens in i sina förra hem, men hvarje öppen plats var full af folk, och man kan lätt töreställa sig hvilken scen det skulle vara, då flere tusen personer höllo på art flytta. Jag såg prester och lekmän sitta som väktare öfver sitt bohag, som låg uppstapladt på gatorna, och vänta på att få medel till att transportera det. Små grofva gravyrer af Madonnan voro fästade på framsidorna af husen och antydde att folket haft känsla af den fara, i hvilken det sväfvat. De voro äfven ett tecken på den djupa religiösa tt VARE