Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 1

så lugn och beslutsam framför honom. Han skulle dö, då Blanche och Låonore lefde, då Henri var nära, på andra sidan om berget. Negrerna närmade sig med snabba steg, och beredde sig att på en gång öfverfalla de båda flyktingarne... Allt syntes vara förloradt. — Kom! utropade dock plötsligt Skogsblomman. Charles skyndade fram till henne: den unga flickan visade bonom med fingret en tillflyktsort, som bennes för vildarne egna skarpsinne låtit henne upptäcka. Det var ett slags håla, hvars ingång förstorats genom volkanutbrotten eller vattnets kraft. Denna håla utgjorde ett slags mörk vestibul, från hvilken man kom in i en ännu mörkare bergsgång eller skrefva, som sänkte sig in i bergets inelfvor. Charles och Skogsblomman skyndade utan tvekan in i denna gång och ställde sig der oroliga med gevären i banu, färdiga att emottaga sina fiender. Negrerna kommo fram till hålans ingång, hvilken de under rasande tjut omringade i en halfeirkel. Derpå aflossade de alla sina gevär, och började en häftig eld mot gången, der flyktingarne böllo sig. Lyckligtvis för dessa svängde gången litet, så att kulorna endast plattade sig mot klippblocken, utan att nå flyktingarne. Charles och Skogsblomman hade deremot mera framgång med