Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 1

ERA RA IEEE REA ETTAN AE SERA STA röfvarband, som för närvarande bedrifva sina inbringande affärer i nejden. Det första son faller i ögonen, då man kommer till platsen är det svarta utseende allting har; den fina askan, hvilken faller likt ett tatt regn, ligger nemligen, eller låg, då korrespondenten var der, öfver fyra tum högt på gatorna och taken. Nästan alla husen ha remnat, några horisontelt, längs med de platta taken, andra åter lodrätt. När man kommer till Torre del Annunziata, längre in i landet, påträffar man flyktingarne från Torre del Greco och dess omgifningar. Redan söndagen den 8, kl. 10 på aftonen, hade dit anländt 5000 tlyktingar: De lågo på gatorna, eller sutto på husens tak, högst nedslägna och bedröfvade. Äfven der regnade askan ned. Alla magasiner voro öppnade för att mottaga de fattige, hvilka voro sammaupackade derstädes i. hundratal tillika med sitt husgeråd. Flyktingarne ur de högre samhållsklasserna voro inlogerade i privata hus, 5 å 10 i hvarje. I Castellamare hade man samma skådespel. Den ena båten, den ena vagnen efter den andra kom med flyktingar och deras gods. Män och qvinnor, gamla och unga, diande barn och sjuka personer sutto, stodo eller lågo på piazzan och stirrade ut öfver hamnen. Seminariet och andra offentliga byggnader voro öppnade för de fattige, och en subskription var satt i gång, för att skaffa dem föda. Rökskyn når icke till Castellamare, men hinner man blott litet närmare berget, är all vegetation åter betäckt af aska. Landtmännen gingo och aftorkade sina kålplantor eller ruskade på olivträden, men i nästa ögonblick låg askan åter lika tät, Pojkar roade sig med att teckna sina namn eller rita figurer på de askbetäckta väggarne. Man begagnade paraplyer mot detta regn, men de gagnade föga; ögonen runno och andedrägten var mycket besvärad, Öfver neapolitanska bugten hvilade ett så djupt mörker, att de båtar som dagligen komma till Neapel med grönsaker måste begagna kompass. Det berämda hlås vest a Muv me denne et har ej gått många menniskolif förlorade. Bland de omkomna ha ett par fallit i lavan som den 9:de på morgonen var 28 handbred der hög. — Hotellvärdarne äro de enda som ej förlora på olyckan. — Den 11 hade utbrottens häfughet redan aftagit, hvilket man beklagar emedan tillfölje deraf jordskalfvens styrka sannolikt kommer att tilltaga. Samme Timeskorrespondent tillägger i ett senare bref: Emellan d. 11:te och 14:de d:s ha vulkanutbrotten så småningom aftagit, men icke så de forna innevånarnes i Torre del Greco fruktan. Den 10:de förekommo åtskilliga jord: stötar, hvilka lade några förut skadade hus i ruiner. Enligt iakttagelser på observatoriet å Vesuvius hade bergets inre varit i orolig rörelse alltifrån början af månaden. Den 12:te besökte jag äter Torre del Greco. Det skådespel som mötte mina blickar var hemskt och intrycket af ödeläggelsen djupt. Staden hade bhfvit hvad Pompeji fordom var efter den stora jordbäfvingen. Tjugotvå tusen innevånare hade blifvit drifna trån sina bostäder, medan tecken till det lif som nyss förut rådt i staden ännu mötte hvarje blick. Jernbantåget stoppade ett stycke från staden på det att ej den skakning som af detsamma framkallades i den öfver allt spruckna marken skulle komma flera hus att ramla. Nästan hvarje hus hade spricke iuppitfrån och ända ned. Nere vid sjöstrandv x ro bränningarne törskräckliga. Sjön hade dragit sig tillbaka fulla tjugo palmi (omkr. 18 fot), hvilket anses som ett dåligt tecken. Stora klippor vid stranden voro klutna liksom genom någon —! 2 ——OVÄO