Göteborgsposten – 18 december 1861, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTEYCKERI. RE T enär landtbruksarbetet skötes af slafvar. Denna industriella egendomlighet, hvilken af främlingen betraktats som en stor svaghet hos secessionisterna, har hittills visat sig utgöra just en del af deras styrka. Vi funno i alla de stater vi besökte-landtbruket pågå med lika mycket lugn och regelbundenhet som under djupaste fred. Till och med fält som förut ej odlats skola i år besås med säd för att så mycket som möjligt motverka följderna af blokaden. Men slafvarne äro ej endast använde för yttre göromål. Nödvändigheten har nemligen lärt södern att den måste lita på sig sjelf i afeeende på många saker, hvilka den ej kan hjelpa sig förutan och som den i forna tider tann billigare att importera än sjelf förfärdiga. Ett stort antal handväfstolar och spinnrockar synas nu ute på landet, och befolkningen lär sig hastigt att begagna dessa verktyg. Vi träffade en plantageegare, hvilken visade oss villräckligt kläde för att bekläda femtio man, och allt detta hade blifvit förfärdigadt på hans egendom. Före kriget tillverkades så litet läder i södern, att man sällan tog vara på kreaturshudar, och garfverier voro nästan okända. Skomakareoch sadelmakareverkstäder samt många andra industriella företag uppväxa nu hastigt. Allt hvad landet synes behöfva är tillräckligt maskineri för att till menniskans nytta vända de omätliga skatter, som naturen skänkt och skänker detsamma. Blokaden har utan tvifvel framkallat stora personliga olägenheter. All postförbindelse har blitvit afbruten. Vänner kunna ej korrespondera med hvarandra. Andra och större svårigheter hafva naturligtvis äfven uppstått. Men vi betvifla ändock att blokaden mycket skadat södern, medan å andra sidan ingenting har mera än densamma bidragit till att åstadkomma den sociala skiljsmessa, som folket söker och hvil-) ken det förklarar nu vara fullständigare än om det södra statsförbundet egt bestånd i femtio år. Charleston, som är den kommerciella medolpunkten för sydstaterna och först utträdde ur Unionen, kan sägas vara det nya förbundets hufvudstad. Dess hamn utgöres af en grund vik, med låga sumpiga skogstrakter, hvilka äro uppfyllda af tvättbjörnar, ekorrar, skallerormar och pestluft. I denna sumptrakt ligger det ryktbara fästet Sumter. Staden är byggd på en udde, som skjuter ut i hamnen, och Batteriet, från hvilket damerna under belägringen hviftade med sina hvita näsdukar, ligger vid strandbrädden samt utgör en älsklingspromenad för de sköna medborgarinnorna och tappra medborgarne. Fort Sumter ligger omkring fem eng. mil från Batteriet, nära halfvägs emellan detta och Charlestonvikens utlopp. Det är en femkantig tegelbyggnad på en artificiel ö och innehåller tre rader kanoner. De båda lägre raderna stå i kasematter och den öfversta i embrasurer. De forra äro skyddade af bombfria hvalf och den senare af ett åtta fot högt bröstvärn. Kanonernas antal uppgår till 140. Magasinerna kunna rymma 40,000 skålpund krut, och kulor i proportion dertill. Under belägringen bestod garnisonen endast af 1 major, 3 kaptener, 4 löjtnanten, 1 sergeant, 15 musikanter och 55 artillerister, eller inalles 79 personer, således knappt ett tillräckligt antal för att sköta tio kanoner. Fästet beskjöts med femtio kanoner at grof kaliber, uppställda på båda sidor om hamnen samt på Fort Moutrie, beläget på norra stranden. Det är onödigt att här i detalj beskrifva belägringen; men vi böra kanhända omnämna att general Beauregard torsdagen den 11 April uppfordrade major Anderson att gifva tat hvilken triumf då för anarkien!... Men nej I