Göteborgsposten – 17 december 1861, sida 1

—— e ————— vr LLe ——.Å.nrcnsse——— tomer, för hvilka unionen har mest att frukta. Utan att vilja bestämma hvem som egentligen har rätt, säga vi blott att en sådan öfvertygelse verkligen finnes, Samma historia hör man berättas i jervägskupgerna, i hotellerna på plantagerna, i salongerna, i lägren, at tidningarne, af gammal och ung, rik och fattig, man och qvinna, med en enstämmighet som skulle bli enformig, om man ej vanligtvis lade så mycket lif och eld i berättelsen. Man säger att norden redan åratal förut förorsakat oenighet genom det retsamma sätt hvarpå den började agitationen emot slafveriet och sedan fortsatte densamma, alltifrån Missouritvisten ända till den 4 sisl. Mars, då presidenten yttrade att hans partis önskningar vore lag för honom; och detta parti hade förut förklarat att det fanns en oenighet emellan de båda delarne af Unionen, hvilken oenighet aldrig kunde biläggas förrän södern gifvit efter. — Om vi härvid anmärkte att slafveriet vore en fråga för hvilken alla amerikanska statmän måste känna oro, svarade man oss att presidenten svurit på att försvara det. Det är en institution, sades det, som föder och kläder negren, som skyddar honom då han är barn, då han blir sjuk och då han blir gammal, samt håller honom i den enda ställning, hvari han kan bli nyttig för samhället utan att skada sig sjelf, De säga vidare att klimatet, trots lagar och vapen, uppdrager gränser emellan den nejd, der den hvita mannen kan arbeta, och den, hvarest negern kan det. Då Nordstaterna afskaffade slafveriet och sålde sina negrer till sydstaterna begingo de för öfrigt ett löftesbrott i det de sökte ändra ett förhållande som de sjelfva sanktionerat. Att tullagstiftningen har varit ruinerande för sydstaterna, är ett annat af dessas klagomål. Då norden stegrade tullen på trämmande artiklar, hvilka inkommo i landet i stället för hvad som exporterades från södern, så blef det denna, som fick betala största delen af regeringskostnaderna. Vidare: Då befraktningen med främmande skepp förhindrades, blef södern tvungen att taga sina behof från norden med uteslutande af främmande varor. Dessutom då norden monopoliserade den europeiska handeln, försäkrade den sig om stora fördelar i mäklareprovision och frakt för de söderns artiklar, som utfördes, och ätvenledes för de europeiska varor, som till sydstaterna skulle införas. Till svar på alla dessa klagomål anmärkte vi att den politiska makten inom Förenta sta terna under många år legat i händerna på sydstaternas parti, och att deras statsmån väl bort söka afhjelpa dessa olägenhetar. Detta medgaf man endast till en del. Det var visserligen sannt att flere af nordstaternas politici, eller tillochmed hela demokratiska partiet, oeniga med de fanatiske republikanerna, brukade rösta i öfverensstämmelse med södern, då det var fråga om val af statsmän eller om allmänna ämnen; men då någon fråga uppstod, hvilken delade partierna så, att sydstaterna med sina intressen stodo på ena sidan och nordstaterna på den andra, då förenade sig alltid representanterna från norden och öfverrostade södern. Dessutom hade söderns statsmän medgifvit en finanspolitik, som ed