Göteborgsposten – 17 december 1861, sida 1

förenad med de oupplösligaste band vid dennt usling? ... En prest har visserligen ej välsig. nat vår förening . . . men i lagens, och i allas ögor är jag gift... Hans maka! sade Blanche mec en ton af den djupaste förtviflan . .. Förenad mec denne man, som låtit de mina omkomma . .. ah Den unga flickan sprang upp och kastad sig häftigt i systerns armar. — Blanchel sade hon, du finner väl, att dr bort låta mig dö! — Dö! upprepade Blanche... Ja, jag vil dö ... Ah, grafvens sömn . .. den eviga hvilan! — Du vill döda dig! — Ja. — Men den eviga fördömelsen! — Åh, sade Blanche häftigt, Gud skall förlåta mig! Han ser och hör mig, och han vet derföre, hvad jag lider! Döden är min enda till. flykt, och Gud kan ej i sitt medlidande vägra mig sin nåd!... Vår mor är ju dessutom hos den Allsmäktige! Hon skall bedja för mig. Blanche sträckte härvid med nästan förklaradt ansigte handen mot himlen. Låonore ryste till. — Nåväl! sade hon med fast stämma, du vill dö, och du har rätt deri. Låt oss dö tillsammans! Blanche tog sin systers hand. — Hvarföre vill du dö? utropade hon. Ditt