Göteborgsposten – 17 december 1861, sida 1

lif är ej krossadt! Du är fri, du kan hoppas! Min uppoffring skall bereda din framtida lycka. Du måste lefva, Lonore, du måste lefva, för att bedja för mig bär på jorden, för att älska den, som älskar dig och med hvilken du skall bli förenad ... Du måste lefva, tillade hon med den yttersta rörelse, för att trösta dem som lida, dem min död bringar till förtviflan! — Lefva utan dig! utbrast Lonore. — Du måste! Och nu började mellan de båda svstrarne en på visst sätt ädel tvist, hvari sjelfuppoffringen för den andra utgjorde driffjedern. Slutligen utropade Blanche: — Låt mig dö! Hjelp mig, att skaffa reda på ett vapen, för att kunna undvika den skam som väntar mig... Ett vapen! upprepade hon och lät sina blickar irra omkring på de nakna murarne . .. Men intet . . . alla försigtighetsmått ha blifvit vidtagna... Ett rof för en förfärande oro, började Blanche med stirrande blickar och skälfvande händer springa omkring i rummet. — Ett vapen! ett vapen! sade hon, jag vill dö! Leonore betraktade henne med häpnad. Plötsligt mindes hon den vansinniga madame de SaintGervais hos den gode doktorn, och mumlade nu förfärad :