Göteborgsposten – 12 december 1861, sida 1

ler olärd, lärjungar finnas med den brist på fallenhet för renoch välläsning, att de trotsa hvarje bemödande från lärarens sida att fullkomligt atbjelpa denna brist. Stadens folkskolor kunde i afseende på innanläsningen mäta sig med hvilka folkskolor som helst; och det vore Styrelsen alldeles obekant att barnen i någon skola hade den omnämnda sjungande tonen. Lekt. Blomstrand hade, i strid häremot, i ein förklaring påstått att det tvärtemot måste vara klart för enhvar, att den som kan lära läsa också måste kunna lära sig alt läsa rent och säkert, d. v. s. hvad som verkligen står tryckt eller skrifvet, icke något annat. I fall någon tviflade härpå, ville han åtaga sig att, med en enda ny vexelundervisningsskola i Haga, vid drygt vite ansvara derföre, att till midsommar intet barn skulle finnas i Högre skola inom Staden eller i Haga, som icke kunde aflägga ett godkändt innanläsningsprof, till och med i chrönikeboken, med vilkor att detsamma verkligen besökt skolan i fulla tre månader. — Revisorernas påminnelser innehöllo i denna del, att två bland dem, Bredberg och Landgren, i den tredjes frånvaro användt den korta tiden för att i en gosskola i Haga, som direkte mottager de ur småskolorna uppexaminerade barnen, närmare undersöka om Skolstyrelsen med skäl bestridt befogenheten af deras anmärkning om innanläsningen, hvilken, i och för sig af stor vigt, derigenom vunnit ökad betydelse, att den utgjort en stående anmärkning i tre på hvarandra följande revisionsberättelser. De hade aldrig, såsom Skolstyrelsen synts vilja antyda, af skolbarnen fordrat något mästerskap i välläsning eller någon deklamatorisk färdighet, och hade i den nämnda skolan förelagt barnen, visserligen icke en af dem flitigt läst bok, men ett nummer af den populärt skrifna och särdeles redigt tryckta illustrerade tidningen Svenska Arbetaren, der de, icke såsom vanligen i skolorna sker, fått läsa endast ett par rader, utan hvar för sig ett längre stycke. Endast ett ringa antal barn hade här aflagt ett någorlunda tillfredsställande prof på förmåga att läsa rent; och denna minoritet utgjordes icke af de barn, som i skolan tillbragt längsta tiden eller till åldern voro de spädaste. Med atseende på den sjungande tonen anfördes, att läraren under läsningen tillropat ett barn : sjung icke ! och på tillfrågan om hans tanke rörande anledningen till detta fel, anfört den ganska sannolika förklaringsgrunden att sådant berodde på osäkerhet och otillräcklig öfning. Revisorerna förklarade sig fortfarande vidhålla sin anmärkning äfven om öfriga skolor, och påyrkade införande af minst en timmes daglig innanläsningsöfning i alla skolor. Insp. mag. J. Wallin, som nu fick ordet, ansåg, med all högaktning för revisorernas nit, att de användt en alltför sträng måttstock vid bedömmande af barnens innanläsningsfärdighet. Denna berodde helt och hållet på själsgåfvornas utveckling och det vore orimligt att af barn fordra detsamma som af äldre