Göteborgsposten – 12 december 1861, sida 1

i aristokratiens gyllene salonger det guld, som jag erböll genom min association med banditerna. Ni ser, att jag blir alltmera uppriktig och ni kan tillochmed kalla denna uppriktighet skamlös cynism, jag skall ej finna mig sårad deraf. Blanche såg på den talande med ett uttryck af djup häpnad. Det stackars barnet kunde ej tro på hvad bon hörde. Hon tyckte, att lasten ej kunde ega denna förfärande öppenhet: hon trodde sig ett ögonblick vara offer för en dröm. Men den, som talade och afgaf inför henne denna sällsamma bikt, befann sig der framför henne, lugn, kall, orubblig, och hon visste hvad han var. i stånd till. Hon sänkte pannan i sina händer och sökte fördrifva de tankar, som stormade på henne. — Min Gud! sade hon, hvarföre säga mig allt detta? — Hvarföre? genmälte Bamboulaå. Ni skall snart få veta det. Ni inser nog, att jag måste ha ett mycket vigtigt skäl, för att kunna tala så som jag gör. Vi sade således, att jag var bandit... Men en bandit al det värsta slaget... Sådan ni här ser mig, har jag minst femtio gånger förtjent stegel och hjul. Till att börja med, är det jag som först kommit att tänka på de händelser, hvilka sedan med olyckor hemsökt er familj. — Ni? utropade Blanche och sprang upp.