Göteborgsposten – 9 december 1861, sida 1

RR Z fallnivg af skaldens fantasi i annan drägt på andra ställen, såsom i Miälarens bröllop , der hon skalkas skälmskt med guden Amor, eiier i den djupt elegiska sången vid fru Aurora Wiuhelwina Strandbergs död m. t., ty Pals Qualis är mästerlig uluällghotsskald och ull: tallen erbjuda sig ej sällan. Det finnes mänga, som anse tiulällghetsdikten ej vara fullt berättigad ur det skonas synpunkt; men man har ora. ÅÄtven ulltällghetsdikten är af högt poetiskt värde, när den sjunges så som Taus Qualis sjunger den; här kan naturligen ej vara talet om dessa för dikten egentligen exoteriska växter, der man utan all saun eller värdig inspiration begagnar ett erhället välde ötver språket för att sjunga ständigt och jemnt på födelse-, namus-, brollopseller begralwngsdagar. — En stor del at bokens utrywme upptages af åtskilliga stycken ur den rumaniska tvikpoesien, säsom det vill synas, ötversaua wed hr Strandbergs kända skickhghet och turmåga. Samlade Sånger och Visor, gammalt och nytt af Elias Sehlstedt. Första Deien, Swckhuim, 2 rdr 509 ore. Vi tro oss fullkomligt benämna hr Sehlstedt med hans rätta utel, då vi kalla honom en Vårens skald. I hkbet med OC. F. Dahlgren, med hvilken han har många fråudskapsSidor, sjunger han alltid med yster uppsluppenhet, men afven innerlighet och hjerwnghet, samt leker bekymmerslös med rimmen, den inbrytande vären till ära, då deremot hösten och vintern ega för honom intet tilld:agande, En anmarkningsvärd egenhet för Seblstedt ar hans formåga att lägga pointen i slutet afeti stycke, hvarigenom ofta gitves åt detta ett komiskt uttryck, genom en tvär, oväntad ötvergång från en helt annan känslostämning, eller att afbryta en dikt midt i handlingens gång. Deuwa senare i t. ex. hans , Resebeskritning öfver tärden till Södertelje, deri det vid framkomsten heter: Och Telge s stad I låg s sommargrön och t täck Fast något dåsig uppå morgonqvisten. Och brådskande, som elden varit lös, Jag grep min packning: väskan och kavajen; Tog vötligt afsked af ,Johu Schwarz, och nös, Just som jag hoppade i iand på kajen. Med pepparkakor utaf frej ad sort ku dussm kärringar mig ville mätta. Jag ber om ursäkt! resan var så kort, Att jag har ingenting att mer berätta. Det förra finna viiett vinterstycke öfver ,Akarkampen. — Skildringen af deune är verkhgen gripande, den är bitter och väcker en hel här af tankar till lifs hos läsaren — men endast för att i sista orden komma honom till att under skratt tänka på något annat. Skalden tyckes liksom ha brådtom att bortjaga den nyss förut ingifna känslan. Läsaren må sjelf döma efter stycket, som vi här intaga i dess helhet. Arma krake, der du står Svettig med din draf i tunnan: Det syns nog att det gått unnan: Piskan röjs i hull och hår. Och i femton graders kyla Ej ett täcke, som kan skyla Blödande och sårig länd. ——— RE RR Lokan trång och illa spänd,