Göteborgsposten – 9 december 1861, sida 1

comte de Renneville, men hans ansigte var alldeles förvridet, hela kroppen skälfde, ögonen stire rade vidöppna omkring sig, bänderna voro krampaktigt sammanknutna. En olycka? sade ban. — Ja! svarade Henri med rosslande stämma. — Blanche ? Henri skakade nekande på hufvudet. — Löeonore då? — Ja! genmälte vicomten, som knappast förmådde tala. — JHlvad har bändt henne? -— Hon är försvunnen! — Låonore ? — llon är återigen förlorad för oss! Charles stod som slagen af åskan vid denna förfärande nyhet. — Kom! sade han efter ett ögonblick och fattade vicomtens arm, samt drog honom bort med sig till tamburen. Brune, Jean och Nicolas skulle just lemna medborgarinnan Talliens hus. De tvenne första igenkände genast vicomten, som de sett i Brest några månader förut. De utstötte på en gång ett rop af öfverraskning. — Du här! sade Brune. — Men hvad står nu åter på? tillade Jean, som blef varse Henris ytterliga blekhet.