Göteborgsposten – 9 december 1861, sida 1

———-—ve—RI AA Runeberg den nu mest värderade skalden i det på sångare förr så rika, nu så fattiga Svenska språket; att han haraf är förtjent, visa bäst åtskilliga af de i ordets rätta bemarkelse skaldestycken, som törefinnas i nu utgilna andra delen at hans Dikter. Dessa äro för allmänheten till storsta delen bekanta förut, men kan man väl t. ex. tröttna vid att höra skaldens Vasasång vid Utmeland? Den glödande fvsterlandskärlek, det trygga medvetande at kratt och friskliet, den varma uppfattning al en stor konungs verk, som utgora grundtwonerna i deua stycke, skola allud väcka genklang inom hvarje svenskt bröst. Vi taga ur den herrliga dikten ett par verser: Hvad är vårt land om det ej är De tärger, som vår tana bar, De tempel vi bevista, Var moders bröst, var hustrus famn Och våra barn och deras uamn, Vart torsta och värt sista, Den kuappa vret, som vi beså, Det tungomäl vi tala på, Det hem vi ha, den grai vi få, Vår vagga och vår kisia? Allt detta gaf han) oss igen, Och mer; ty då tfanus sjeitsväld än Hos Sveriges baru att tamja. I töja, brynja och koftan Var stytslutuveten länge van AU Siua uuspråk iramsja; Men egeuvijanu tämjdes ock, Det gick med lock, uet gick med pock, TIrvgt gick det, men det gick anduck, Och uet blef sans OCh sumja. Nu bryntes eggen på vårt stål Och svenska twuugan fick sitt mål Igen i Herraus vempel, Ucnh sjöu blet tri, ocu haf och elf, Och tvikets trygghet såg sig sjelt 1 kouuugens exvwpel, Ocu det vardt iuvgbet och mod, Och svetten raun, men sällan blod, Och kuugen tryckte, bvar ban stvd, Pa allt sm stornets ståmpel. Det var en orädd herre, det, Och aldrig fanns ewt majestät Ha medtvut, som hos deune. Var ban torvörnad, eller god, Sa var det som en gloria stod Omking hans breda änne; Ocu dertior slog han oberedt Allt trows förlamadt, som vi sett, Ocn tolk och konung bletvo ett lirån aut vara tveunue, lit annar stycke i samlingen, liksom detta härofvan sjunget i frihetens anda, är Vårt iria ord, der det på ett ställe heter: Fogeln sjunger visst sin längtans qvitter, Om ban vlov blir matad 1 sw bur, Men uet inre, som ett tolk besitter, Öppnas eudast i en tri natur; Hvad det kavner, är ej nagot ensamt, Men en blixt at himmeiens törnutt, Hvad det tänker, tanker det gemensamt Och det krymper, om det ej tar lutt. Derför ve den hand, som skär af tungan På det folk, som en gång balt en rusu! Ve den, som med vilja sårar lungan I offentlighetens breda bröst! Det är godt att lägga tyngd i slaget Når man fått en kunga i sin hand, Äunu mer att ha etww ord i laget Eu gång när det gäller folk och land. Men tyckes sångmön i dessa dikter hård, liknar hon en sköldimöd, en Minerva med brynja och hjelmhatt, visar hon sig äfven på be) Gustaf Wasa.